Aftonbladet – 27 december 1862, sida 2

och de båda herrarne inträdde på samma gång i matsalen. Magdalen blef i lika hög grad som sin syster öfverraskad af George Bartrams likhet med hennes far — då man jemförde hoaom med det porträtt af Andrew Vanstone, från dennes ungdom, som fanns vid Combe-Raven. Det ljusa håret, det friska utseendet, de klara, blå ögonen ooh den kraftfulla, raka gestalten, som allt var henne så välbekant genom denna tofla, återkallades drag för drag i hennes minne, un: der det brorsoneu följde ein farbror genom rummet och intog sin plats vid bordet: Hon var ej beredd på denna erinran om det förlorade föräldrahemmet. Hennes uppmärksamhet blef förströdd medan hon sökte dölja det emottagna intrycket, och så hände det att hon för första gången sedan sin ankomst till detta hus begick ett misstag vid bordets uppassning. En fryntlig tillrättavisning ef amiralen, hallt på skämt, half på allvar, gaf henne tid att åter sansa sig. Hon vågade kas ännu en blick på Georges Barlram. Denna gåog väckte hans utseende hennes nyfikenbet. Hans ansigte och bela hans sätt uttryckte oro och tenkspriddhet. Han såg oftare på sin falrix än på sin farbror, och med undantag af en flyktig blick då amiralen en gång tilltalade den nya uppasserskan, sig han altrig på Magdalen. Det märktes lätt att någon ovisshet oroade hans sinne — att någon tyngd hvilade öfver hans af naturen glada t ch obesvärade sätt. Men hvilken ovisshet, hvilken tyngd? Måniro några förklarande ord — ett eller annat — skulle yttras under middagen; samtal? Men nej. Den ena anrättningen följde på den undra och intet ord som innefattade ett personligt förtroende talades. (Forts.)