Aftonbladet – 27 december 1862, sida 2

alltid hundarne hem, utsvultna, smutsiga och fulla af blygsel öfver sitt beteende. Hela den följande dagen voro de ovilkorligt instängda och i onåd. Dagen derpå blefvo de tvättade och borstade och högtidligen inlåtna i matsalen, der civilisationen med en fin anrättning såsom medium åter fick dem i sitt våld, och amiralens båda förlorade söner sågo med lika stor begärelse som ulltid huru locken lyftades af karotterna. Afven gamle Mazey visade cmellanåt lika opassande böjelser som hundarne. Tidtals bröt äfven den ursprungliga vildheten fram i hans natur; äfven han förlorade då all smak för hemmets trefaad och lemnade det otacksamt. Vanligen försvarn han då fram på eftermiddagen och återk.on jå qvällen. så drucken som något bräuvi. s us kan åstad komma. Han var emelleriid vu alltiör sjö van skuta för att vid dylika tillfällen råka ut för några olyckshändelser. Hans gamla skefva ben kunde visserligen beskrifva många slingerbular på hemvägen, men de sveko honom ej; hans gamla skefva ögon kunde väl se dubbelt, men de visade honom ändå vägen. Det öfriga tjenstfolket måtte bemöda sig derom så mycket som helst, lyckades de dock aldrig öfveriyga honom att han hade tagit för mycket till bästa. Han nekade till och med att medgifva denna sak för ig sjelf, förrän han först fått sätta sitt tillstån på ett ofelbart prof. Det var hans vana vid en sådan kasus af bacchanalisk ovisshet, att egensinnigt kryssa sig fram till sitt rum i bottenvåningen, ati taga fram modellskeppet ur skåpet och försöka huruvida han kunde fortfara med den aldrig fullbordade tacklingen deraf. Då han hade brutit sönder de fina stängerna och slitit af de sköna linorna; då, först då med gaf veteranen attsakea hade sin riktighet, på