Aftonbladet – 24 december 1862, sida 3

Till Redaktionen af Aftonbladet. För ett par dagar sedan bragte eder ärade tidning till oss den sorgliga notisen, att en fattig gumma fannils död af svält och uselhet på en af Södermalms bakgator, och i fredags läste man att, vid med anedning häraf hållen polisundersökning, det utrönts alt cedan sonens arbetsförtjenst vid Bergsund ej förslog till att med lifvets nödtorft underhålla honom och modren, de, vräkta ur sin bostad, begifv.t sig med sitt enda bohag — en kudde och ett täcke — till ett uthus, der den åldriga qvinnan en morgon fanns utsvulten och förfrusen död. s Ar det verkligen möjliet att något dylikt kan passera i ett samhälle, som är kristet och som måste göra sig vården om alla till en pligt; i ett samhälle, der den enskilda välgörenheten och de allmänna bidragen til fattigvården täfla med hvarandra i omfaltning; i ett samhälle, som ej är större än att-den verkliga nöden borde kunna uppspåra3 och lindras? Ja! Gudi klagadt, det är ett faktum att sådan nöd finnes, att tusendetals af våra likar lida verhördt; det är ett faktum att år 1862 personer kunna dö afsvält uti Sverges hufvudstad! Hor då vårt presterskap — som väl närmast borde känna till 1 hvad belägenhet fattigdomea befinner sig uti deras församlingar; som står i spetsen för dessa kyrkoråd ete., hvilka ha sig fattigvården uppdragen; som borde inse, att deras pligt att uppträda som barmhertighetens målSmän är hka stor som rågon anuan, den de åtaga sig -har detta prestersekap nu inga medel aw till någon hjelp anmäla sådana uslingar, som kommit hardt nära undergång och elände;-ha ordningsmännen i qvarteren ej makt att förhindra, det någonstädes i uthusen eler i vägkrokarne medmenniskor varda funne liggarde döde af svält och köld; har polismyn gheten ej tid eller kraft att taga reda på dessa husvilie och utblottade, som dag efter dag, nat efter natt, utsättas för hunger och köld samt cj ega något att lindra sitt elände med? Menniskan är beklagligtvis sådan, att hon visserligen med fasa förnimmer händelser som den ifrågavarande, höjer några utrop ar beklagande deröfver, och i bästa fall qvittar sin skuld. till försynen med att kasta ut några slantar till den fattigdom, han ser plåga sig; men snart glömmes allt, och det så mycket förr, som litvets glädje och sällskapslifvets fröjder tränga allt mörkt och dystert i bakgrunden. Måve likvisst den ibjällkunarade gummans död uppe på Böder ej snart glömmas! Måtte vi vara tacksamma för alt vihärutinnan fått en, visserligen högst smärtsam, men lika verksam. påminnelse om samhällets pligt at så ordna fattigvården; att sådana ohyggliga händelser ej kunna tima. Insändaren kan ej föreslå några medel att åstadkomma detta; men han tager sig vördsammast friheten anhålla, att redaktionen, som städse uppträdt för samhällets förbättringar och ett verkligen socielt, kristligt Jil Los 088, måtte låta denna sak komme under diskus. sion, så alt den allmänhet, som ej har-delaktighet i fattigmedlens användning, ej måtte behöfva fråga sig: År det så illa ordnadt hos oss, att nöden ej kan afhjelpas, död af elände ej förekommas? En de lätta och glada nöjenas tid tillstundar; måtte vi ej för den skjuta undan allvarliga frågor, som endast berättiga 038 att kalla oss kristna samfundsmenniskor.