Aftonbladet – 24 december 1862, sida 2

pet känner och värderar honom, betjenten 1 kryddboden trakterar honom med sockerbitar, som ban cj anser under sin värdighet att emottaga, och madamen vid hörnet påstår att han har riktigt men iskoförstånd?. Hans enda fiende är -värdinnans grå katt, hvars fysionomi han ej kan tåla, och som rätt ofta låter honom. eftertryekligt betala denna sin oartighet. : Sedan jag nu presenterat min kund och, som jag hoppas, vunnit läsarens välvilja fer denne, vill jag tro att det gamla ordspråket: love me, love my dog, med en liten omfiytt ning här kan tillämpnssålunda, attden, som håller af min Hund; håller också af mig, hvarlföre någonrekommendation af min ezen personlighet torde vara öfverflödig. Likväl vill jag nämna att verlden, med sin vanliga elakhet, för länzesedan skullo kallat mig en gammal mamsell, om jag ej egde den lycken att vara en medelålders fröken. Nå väl, nu börjar min historia. Det var då julafton och jag satt, som jag nyss sade, ensam i mitt Lila förmak och betraktade verldens gång i snön och kölden. En Decemberdag är ej särdeles lång, och snart började skymningen kasta sitt dunkel öfver föremålen. Jag satt och såg huru ljus småningom tändes i huset midtemot. Jag hade god reda på grannarne der, bätir än på dem som bodde i samma hus som jag. Få nedra botten var, bredvid kryddbodenv, en ekräddarverkstad, och de stackars gesällerna suto ännu på silt bord och sydde, med en ifver som gjorde mig ondt att se. Den ene af dem var en helt ung gosse, hvars mor bodde högst upp i vindskupan, bästan invid skorstenen, på det stora huset. Jag säg att äfven hon tände sitt ensamma ljus och satte sig vid ett arbete — när skulle väl dessa bådas julfröjd begynna? Jag