Aftonbladet – 24 december 1862, sida 2

jner inträdde, det var en resklädd herre, ett dito fruntimmer, ett par barn och en eller två jungfrur. Nu blef der en uppståridelse. Den unga flickan ilede från den ena till den andra; omfamnade kherrn, kysste upprepade gånger fruntimret, som skrattan: befriande sig från la öfverplaggen, upplyfte barnen från goltvet och dansade omkring med dem samt försvana slutligen, för att efter nägra ögonblick återkomma med en äldre fru :som, leende genom tårar, omfamnade sin dolter och barnbarnen, medan den resklädda herrn vördnadsfullt kysste hennes hand. Denna familj ictresserade mig särdeles. Jag visete att ranslirådets äldsta dotter var gift med en-possessionati landsorten och jag förstod att det var hon som med man och barn oförväntadt anländt till staden, och sålunda beredt-föräldrarne och sfstern en stor och oförväntad glädj Jag började na att se efter huru det stod tillitredje våningen. Der bodde ettungt par, som hade två små vackra gossar, de mest fjusande små ungar man kan tänka sig, isynnerhet den äldste, hvars klara,dikt stjernor strålande ögon, jag aldrig kaftglömma. Jag hade stundom mött den unga modren ute med sin älskling, och jog hade ofta om söndagarne, då mannen var hemma hela dagen, ech de uppehöllo sig i sitt förmak, i flera timmar njutit af alt betrakta den tjusande-tafla som då framställde sig. De båda makarne sysselsatte sig nästan hela dagen med barnen, och den äldsta, som redan var två år, klätfrode ofta upp till fönstret, der han alltid bevakades ef far eller mor, och tycktes med mycken uppmärksamhet betrakta gamla fröken midtemot. PHlulligen nickade han och smålog åt mig, och jag nickade igen; stundom kom vännen Apoliv och lade