Aftonbladet – 24 december 1862, sida 2

såg att hon emellanåt förde handentill ögo nen — kanske borttorkade hon en tår, er gärd åt minn.t af lyckligare dagar. Hastigt utströmmade ett bländande ljussken från första våningen. En betjent gick om. kring i de granöa rommen och påtände ljuisen i kronorna samt nedällde en af rull gardinerna i sälongen, men just com han ärmade sig det andra fönstret, ropade man honom förmodligen, ty han skyndade in i ett annat ram och gardinen förblef uppe. Det var ännu tomt i det vackra rummet, der siden och lörgyllvingar ännu mera upphöjdes af vaxljusens klara sken. Jag hade ota förr betraktat prakfen derinne och i mitt sinne smålett åt huru illa den passade tillsammans med egaren och hans familj, ty f. d. bryggaren, numera. patronen och igrosshundluren bade aldrig lyckats gifva sig ett förnämt utseende, huru mycket han än sträfvade derefter och huru rak han också i höll sig. Hura vore det för öfrigt möjligt latt göra något af denna korta och tjocka ; figur, dessa fyrkantiga fötter, dessa röda och i grofva händer? Lägg bärtill en respektai bel fetma, total brist på hals, samt ett par listiga, små, näsen osynliga, grå ögon, och man måste bekänna att alla patronens fö sök att skaffa sig en air, vore lika fåfänga som fruns att erhålla god ton. Den enda dottern, kort och knubbig; liksom söta pappe, hade af sin mor fårt ett par präktiga bruna ögon, och en stor portion flegma, hvadan hon aldrig syntes annat än gäspande öfver en roman. Emellertid hade man i våningen två trappor upp tändt en brasa, som spred sitt sken öfver ett stort och trefligt rum. Framför brasan stod en ung flicka och lutade tankfull sitt vackra bulvud i handen. På en gång gick dörren upp och flera perso