hasets tjenare få sitt eget sofrum. Jönsam under nattens tystnad vågade Magdalen åter vara sig sjelf: då vågade hon drömma om den tid, eom flytt, och vakna från denna dröm utan fruktan att några nyfikna blickar skulle ge hennes tärar; hon fick der för sjunka i taxskar på framtiden, uten att störas af högra hviskande röster i vråarna, som frarskastade sina misstankar om att hon hade någonting på sitt somvetet. Såtillvida säker på sin ställning i detta hus, yppade sig svart ett tillfälle att innan dessa fjorton dagar tillöndagått äfven skaffa sig lugn för all oro rörande den fruktansvärda mrs Lecount. Dels af tjenstfolkets prat vid deras middugsbord, dels af en parograf i ett sehweiziskt tidningsblad, som hon en morgon fann i amiralens länstol, erhöll hon en välkommen visshet om att hädanelher hushällerskans personliga uppträdande ej skulle v ra att befara. Hon kunde fiona att mrs Lecount hade tillbrugt en vecka vid S:t Crux efier sin husbondes död samt derpå lemnat England för att i sin födelsestad framlefva sina återstående dagar i en aktad och oberoende ställning på räoton af den donation, som hon hade erhållit. Den nämnda artikeln i tidvingsbiadet beskref huruledes hon tade verkställt denoa plan. Mrs Lecount hade icke blott nu bosatt sig i Zärieh utan äfven (med tankar på lilvets ovisshet) till barmbertighetsverk testamenterat den förmögenhet hon vid sin död skulle komma att efierlemna. Hälften deraf skulle under namn af fLecompis stipendium unslås tili understöd åt fattiga studerande vid universitetet i Genve. Den andra häliten skulle lemnas till stadsmyndigheterna i Zilrich för att efter bästa vetande användas ill undervisning och uppfo tran af ett viss