på nalsbollnen. ovfoska EKONCTISKEppet Tenelope, kapten Joh. Wilhelmsson, hemma i Lysekil, inkom kort efter de båda ofvannämnda, enom brott och bränningar och utan lots, lyckigen till Käringöns redd. Gårdagens sockonstämmor. Sockenstämmor voro i gär utlysta i samtliga hufvudstadens territoriella församlingar. för att handlägga bland andra ärenden äfven det af en komite uppgjorda förslag till förordning om kyrkostävma samt kyrkoråd och skolråd i Stockholms stad. Förslaget hade blifvit till församlingarne hänskjutet för att deröfver afgifva yttrande. Vi redogöra här i möjligaste korthet för hvad som i de särskilda församlingarne förekom. Storkyrkoförsamlingen utsåg först till suppleavt i sockenstämmonämnden handlanden Beronius. Derefter öfvergick man till behandling af det ofvannämnda förslaget och beslöt att, innan man företoge detsamma till granskning punktvis, först diskutera några af dess hafvudprinciper. Dervid upptogs till en början frågan om hvilka personer som skull vara skyldiga att erlägga de afgifter, hvilka kyrkostämma kunde ega att besluta, och förklarade församlingen sin åsigt vara att, med hänsyn till tvister, som hittills ofta förekommit, ett förtydligande vore behöfligt för a:t bestämdt uttrycka att personer, som tillhöra de s. k. icke territoriella församlingarne, ej böra för sia inkomst af arbete och kapital eriägga afgifter till kyrka och presterskap i den församling der de bo. Man ansåg nemligen, att då dylik algift erlägges till en statskyrkan tillhörande församling. nemligen den som personen i kyrkligt hänseende tillhör, det vore obilligt att sådan skulle behöfva crläggas äfven till en annan församling. Fråga väcktes derefter, huruvida icke främmande trosbekännare och dissenters borde erhålla rättighet att deltaga i kyrko stämmas öfverläggningar och beslut då de rörde ekonomiska angelägenheter och för nämligast afgifter, i hvilkas utgörande äfven de få deltaga. Detta förslag vann dock icke församlingens bifall, men ansåg sig församlingen likväl, på det vid kyrkostämma icke må förekomma andra än frågor som röra kyrkooch folkskoleangelägenheterna, böra hemställa, att ur 2, som uppräknar de frågor som höra till kyrkostämmas handläggning, måtte uteslutas det 12:te mo mentet, som bland sådana frågor nämner: hvarje annat ärende, som efter särskild stadga eller vederbörandes förordnande, kan bero på kyrkostämmas utlåtande eller afgörande, eller eljest bör såsom en församlingens enskilda angelägenhet anses.4 Mar öfvergick d rpå till frågan om kyrkostämmonämnden och beslöt i det hänseendet åtskilliga framställningar, hvilka, om de, såsom vi hoppas, vinna vederbörligt afeeende, skola i hufvudstadens kommunalväsende bringa en enhet, en reda och ett sammanhang, som ingalunda skulle vinnas om det at komiterade uppgjorda förslag blefve lag. Vid ett noggrannt skärskådande af alla de i den nämnda 2 omförmälda frågor befanns nemligen, att om, på sätt församlingen för sin del beslutat, det ofvannämnde 12:te momentet af 2 uteslutes, så äro alla öfriga till kyrkostämmas handläggning hörande ärenden af den beskaffenbet, at de bero på hvarje församling särskildt, med undantag blott af en enda, nemligen folkundervisningen. Det skulle således vara endast och allenast för sådana folkskoleväsendet rörande angelägenheter, hvilka angå hela hufvudstaden gemensamt, som hela — kyrkostämmonämnds-organisationen skulle intöras. Då det emellertid ansågs ingalunda vara lämpligt, att en bland de vig tigaste af alla kommunalangelägenheter, tfolkskoleväsendet, icke skulle komma i åtnjutande af den bättre behandiing, som man med skäl väntade sig af den form för kommunalärendenas handläggning, som blifvit genom den nya författningen i ämnet på bjuden, ansåg man icke ringaste hinder möta, att stadsfullmäktige toge den befattning med folkskoieärendena, hvilken komiterade velat tillägga kyrkostämmonämnden. Man beslöt ulltså en framställning i aenua syftning, till följd hvaraf, enligt församlin gens åsigt, hela kyrkostärmonämnds-institutionen borde försvinna. En ledamot ifrågasatte huruvida det kunde vara behöfligt göra den koncessionen, att förklara, det främmande trosförvandt, som befunne sig bland stadsfullmäktige, icke skulle få deltaga i besluten om folkskolefrågorna; men man blef allmänt öfverens om, att sådant stadgande vore öfverflödigt, då dels främmande trosförvandter alltid måste blifva en ringa minoritet bland stadsfullmäktige, dels det ock kunde tagas för gifvet att den främmande troslörvandt, som förvärfvat sådant förtroende att ban btefre bland stadsfullmäktige invald, vore en person med så öfserlägsen intelligens, att man mycket väl kunde och borde begagna sig af hans medverkan vid behandlingen af en angelägenhet af så allmänt medborgerligt intresse. Härmed, och ifall de gemensamma angeigenheterna rörande folkskolan komme att först behandlas församlingsvis och sedermera till stadsfullmäktige hänskjutas, skulle dock den fördel man åsyftade endast varit till hälften vunnen, och man beslöt derföre tillstyrka, att folkskolärenden, som röra Jufvudstaden gemensamt, må af stadsfullmäktige direkt upptagas; anseende församlingen, att i sammanhang härmed och för att trygga församlingarnes rätt att sjelfve afgöra sådana, folkskoleväsendet rörande frågor, som röra hvarje församling särskildt, borde i 2 mom. göras ett tillägg, enligt hvilket till kyrkostämmas handläggning förklarades höra folkunderyisningen och dithörande anstalter, för såvidt de röra hvarje församling särskildt. Besluten fattades i allmänhet med myc