ning; så i skogsfrågan, och så äfven här. Nu har det varit ett ständigt stillastående i tull-lagstiftningen ända cedan 1854 års riksdag. Men icke kan landet vara belåtet med att man på sådant vis höjer en fana, men sedan icke gär vidare på den väg man utpekat. Hade landet bkal ite allvar och fasthet att vänta hos regeringen i afseende på den stora angelägenhet, som i närvasande ögonblick i främsta rummet en, så hvilade de förhoppninhänseen :e hyst, på en ganska ig grund. sin del ville tal. helt och hållet instimma i hvad statsråden Malmsten och Lagerstråle yttrat. Hr Hosselgron ansåg att man gått ganska raskt med att göra vår tullagstiftning allt liberalare och liberalare, och att om finansministern nu ansåge sig böra stanna, för att se hvad inflytande detta kunde utöfsa på vår industri och våra näringar, så såge tal. deri ej något ondt. Och hvad betröftade specielt tullnedsättning å franska viner och spirituosa, så såge tal. intet käl att, då vi sjelfva producera så mycket spirituosa, nedsätta tullen för dessa varor. Ville varna bevillningsutskottet att ej gå för Lrådstörtadt tillväga. Hr Ekbolm talade emot exporttullar, dem han visade endas! ha till följd att nedsätta priset på exportartiklarna. Hr Blanche fann underligt att man blifvit förvånad öfver denna regeringens framställning, då regeringen aldrig skämt bort ständerna med framläggandet af fullständigt utarbetade förslag. Hade icke ständerna i nästan alla frågor måst taga initiativet, antingen omedelbart eller genom af dem begärda konitter? Den förda debatten vore för öfrigt i talarens tanka ett besynnerligt appendix till borgareståndets bekanta program. Sedan hr Walienber., på hr Lemchens anmodan, återtagit sitt försiag om ståndets enhälliga instänmande i statsrådet. Malmsteng yttrande, samt hr Sträle förklarat sig, ehuru sjelt fabriksidkare, fullkomligt instämma i de åsigter, som här af hr Muren m. fl. blifvit uttalade, remitterades den kongl. skrifvelsen till bevillningsatskottet.