Aftonbladet – 19 december 1862, sida 5

Redan den föregående aftonen hade hon misstänkt, och nu var hon alldeles säker på att alla de qvinliga tjenarne voro fiendtligt sinnade emot henne och hyste ett enhälligt misstroende emot henne. Att mrs Drake var upptagen med sina räkenskaper, det hade hon sjelf sett på morgonen. Men af alla. husets tjenare under hennes plats var det ej en enda som, då de undandrogo sig att ledsaga henne, hade ens föregilvit sig vara mera sysselsatt än vanligt. Deras miner sade henne rent ut: vi tycka ej om dig, vi vilja icke visa dig rummen. Hon letade sig fram till gamle Mazey, ej så mycket genom de snälfva upplysningar hon erhållit; som icke mera till följd atveteranens skrällande och osäkra röst, som hon på långt håll hörde sjunga en vers af den ontyckta sjömanssången Tom Bowlingt, Just då hon stannade i en aft de halframlade gånogarne i husets jordvåning, oviss om hvart hon härnäst skulle vända sina steg, hörde hon den klanglösa, föråldrade stämman på afstånd sjunga dessa rader: Till växten var han så manlig och skön, Hans hjerta vår modigt och godt; Sin pligt han ej gjorde för vinst eller lön, Men nu sin lön har han. fått. Magdalen följde ledningen af den darrande rösten och be.ann sig snart i en liten kammare med utsigt åt bakgården. Der satt gubben Mazey med glasögonen långt ned på näsan och de knotiga fögrome fubblande med tacklingen af hans lilla modellskepp. Och der träffade hon åter Brutus och Cas: sius framför elden, djupt insomnade, liksom I de hade funnit platsen särdeles angenäm. I På en vägg satt lord Nelson målad i lysande vattfärger och på en annan hade man amiral Bartrams sednaste flaggskepp för fulla segel, på ett haf af skilfersten, med en laxfärgad himmel öfver sig, för att göra illujsionen så mycket fullständigare. I Hvad, vilja de inte visa dig rummen, vilja de ej göra det?4 sade gamle Ma