Aftonbladet – 17 december 1862, sida 2

måltiden. Tyst, din tok; hviskade amiralen; det blir din tur nästa gång.4 Magdalen bjöd den andra karotten. Åter tog den gamle herrn för sig en stor, stor portion, åter skickade han Magdalen till sidobordet och åter flyttade han talrikens innehåll i gapet på sin hund, denna gång väljande Cassius, såsom det anstod enrättvis husborde och opartisk man. Då nästa rätt kom, en enkel budding och en ohelsosam Skräm?, fann Magdalen sin förmodan rörande hundarnes värf vid middagsbordet bekräftad. Medan berrn åt den goda buddingen, sväljde hundarne den koönstiga krämen. Amiralen var synbarligen först och främst rädd för att förolämpa sin kokerska samt för det andra rädd om sin helsa, och Brutus samt Cassius voro de sammånsvurna som dagligen hjelpte honons att lyckligt komma från detta -br deri. Bra, rätt bra7, sade den gamle herrn med en lätt genomskådad list. fFelsa kokerskan från mig, mitt barn, att det var en ypperlig kräm. Sedan Magdalen hade satt vin och desert på bordet, ämnade hon aflägsna sig. Innan! hon hunnit utföra sin afsigt, ropade hennes husbonde henne tillbaka. sVänta, väntat, sade amiralen. Du har ej reda på husets plägseder ännu, Lucy. Sätt ännu ett vinglas hit, till höger om mig, det största du ser till, mitt barn. Jag har ännu en tredje hund, som först vid deserten kommer in, en gammal, försupen skeppshund, som har följt mig troget både till vatten och lands under femtio är, eller ännu mer. Ja, ja, det är just den rätta sortens glas. Du är en beskedlig flicka, en nätt och begriplig flicka. Huru, kära barn, infe ww dir pågonting att vara rädd för.? Forts. följer.)