Aftonbladet – 17 december 1862, sida 2

MUSIK På Mindre teatern uppträdde i går afton emellan akterna för första gången den lille tolfårige harpvirtuosen: Frantz Pönitz, som sednast med så mycket bifall låtit höra sig i Köpenhamn. Ridån går upp, en stor gyllne harpa framlyftes på scenen, och snart inträder med lätta steg den. lille harpolekaren, som efter en hastig bugning tager plats vid: sitt instrument, hvarmed man redan efter de första aekorderna finner honom. vara intörlifvad både till kropp och själ. Det tyekes väl till en början som det knappast vore möjligt för den lilla spensliga gestalten att kunna reda sig med det storartade och svår: spelta instrumentet, men lätt och utan tvekanX utsträckas snart de små armarna öfver detsamma, och de späda fingrarna gripa med en öfverraskande kraft och säkerhet i strängaspelet, hvartir de förmå framlocka toner ?än milda som em flägt i vår och än som dunderslagen skarpa?. De stycken som af den unge konstnären utfördes voro en fantasi och en romans, af honow sjelf komponerade, enkla vackra och vittnande om musikalisk smak, samt till slut en concertino för harpa, benämnd La dance des fes?af Parish Alvars, äfven ganska vacker och rikare varierad än de tvenne förstnämnda; och fick man dessutom höra ett stycke utöfver programmet etter framropningen, söm följde på det andra numret. Ännu mera än hans ovanliga konstfärdigliet och säkerhet intresserar dock det okonstlade och rena musikaliska sinne, som uppenbarar sig hos den lille harpolekareny då han sitter helt och hållet försjunken i sitt föredrag, hvatuti man äfven återfinner det mystiskt poetiska uttryck, som måhända på intet annat instrument låter sig så väl åstadkommas, som på har an. Frantz Pönitz rönte det mest enhälliga bifall oeh blef förnyade gånger framropads