Aftonbladet – 17 december 1862, sida 2

I — vw E— — — — — — — — någonsin hört talas om hvilka Brutus och Oassius voro? Gamla Romare? Alldeles rätt, min flicka. Sköt du din bok och din synål, så skola vi skaffa dig en beskedlig man endera dagen. Tag bort soppan, barn; tag nu bort soppan. Detta var den man, hvars hemlighet det var Magdalens enda, uteslutande lefnadsmål att utforska. Detta var den man, hvars namn hade blifvit satt i stället för hennes i Noel Vanstones testamente. Fisken och rostbiffen följde nu, och amiralen fortfor att prata, än med sig sjelf, än med sin uppasserska och än med hun darne lika förtroligt och i afbrutna meningar som förut. Maedalen såg med någon förvåning att ännu hade amiralens bordskamrater ej fått smaka en enda bit från sin herres talrick. De båda präktiga djuren sutto der, med hufvudet ofvan bordet och följde måltidens fortgång med största up; märksamhet, utan att dock tyckas göra någON räkning på att få deltaga iden. Rostbiffen var nu äten, omiralens talrik ombytt och Magdalen tog silfverlocken af de båda mellanrätter som stodo på hvar sin sida af bordet. Då hon bjöd sin husbonde den första af dem, ett fint och läckert frikass6, började hundarne visa ett lifligt och personligt intresse för hvad som tilldro. sig. Brutus såg glupsk ut och Cassius tunga, som utsträckts Under stum förbidan, drogs åter inom hans väldiga käftar. Amiralen tog sig en dugtig portion af den bjudna anrättningen, skickade Magdalen till ett sidobord efter brödkorgen och, då han trodde henne ej se hvad han gjorde, stjelpte han hastigt heia innehållet af talriken igapet på Brutus. Cassius gnällde sakta, då hang lyckligare kamrat sväljde den löckra