Aftonbladet – 17 december 1862, sida 2

Moroe— En stor klocka ringde i bottenvåningen hastiga, vaggande steg hördes på stengölf vet i korridoren, dörren slogs upp och en högväxt, mager, gulblek gubbe, mec skarpa ögon och ett illparigt draåg omkring munnen somt bullersamt liflig i alla rörel ser, kom in i rutnmet med två störa Newtoundlandshundar efter sig och intog med slöjände hast sin plats vid bordet. Hun darne följde hohötn och satte sig med den största värdighet och allvar hvar sin sida om honom... Detta var amiral Bartram — och dessa voro deltagarne i hans en samma, måltid. Aha, Jaså, här hafva vi säkerligen vå nya husjungfru! började han och såg skarpt, men ändå ingalunda ovänligt pö Magdalen. Hvad heter du mitt ara? Lovisa, var det så? Jag skall kalla dig Lucy, om du ej har något deremot. Tag af locket, barn, jag kommer ett par mi nuter för sent i dag. Låt dock icke dette locka dig att ej passa på tiden i morgon; jag är vanligen ag som ett urverk. Hur är det med dig efter resan? Skakade min schäskärra mycket på vägen från stationen? En god soppa, den här het som eld, påminner mig om den sappa som vi plägade få i Westindien anno tre. Har du redan fått på dig din sorgdrägt? Stå stilla der och låt mig se. Jaha, ganska bra, och nätt och snyggt. Stackars mra Girdlestone. Hå, hå, den stackars mrs Girdlestone! Du är väl inte rädd för hundar, Lucy? Huru? Hvad sa du? Tyc: ker du om hundar? Det är rätt! Man skal! alltid vara vänlig mot djuren. Dessa båda hundar äta middag med mig hvar dag. utom då här är främmande. Den här hun: den med svarta rosen heter Brutus; den med hvita nosen heter Cassius, Har du