let vid S:t Crux. Jag behöfver ej säga dig att tjenstfolks bref och tal oftare afhandla deras husbönders och matmödrars angelägenheter än dessa förmoda. Den enda matmor som finnes vid S:t Crux är en hushållerska. Men der finnes en husbonde, ami ral Bartram. Han synes vara en egen, gammal man, hvars infall och besynnerliga ider roa både hans tjenare och vänner. En af dessa ider (den enda som vi behöfva sysselsätta oss med) är, att han har sett nog karlar omkring sig under de år då han lef: vat på sjön, och att han derföre, sedan han numera vistas på landbacken, ej vill hafva andra än qvioliga tjenare i sitt hus. Den enda karl han der har är en gammal sjöman som följt sin herre hela lifvet igenom och nu lefver som pensionär vid S:t Crux samt har föga eller intet att göra i huset. Alla andra tjenare derstädes äro qvinnor, och i stället för betjent till bordets uppassning har amiralen en husjungfru. Den unga qvinna som nu finnes skall gilta sig, och så snart hennes husbonde har fått en annan skall hon lemna platsen. Dessa upptäckter gjorde jag för några dagar sedan. Då jag denna alton var hos mrs Attwood, hade hon emeljertid fått ytterligare ett bref från sin doter, hvilket har förhjelpt mig till. ännu vidare upplysningar. Hans hushållerska är i största bryderi hvarifrån hon skall få en ny jevare. Hennes husbonde fordrar att denna skäll vara ung och se bra ut — hvad hon öröfrigt bör unsar det öfverlemnar han åt sin hushållerska att afgöra — men dessa egenskaper fordrar han bestämdt. Alla eferspaningar på orten hafva slagit tel. Blifva ;j utsigterna gynsammare inom två eller re veckor, så måste hushållerskan annonsera i Times och sjelf komma till. London