Aftonbladet – 11 december 1862, sida 2

Cb alltie SLCESCL Kal Ldads CM allllall gala. YC kan blir ändock förderflig genom valmännens inflytande på de likgiltiga. Kanske finnes inom representationen. de, som vilja åtskilja kyrka och stat och tro sig genom den nu föreslagna utvägen komma till detta mål. Men detta är en mindre ärlig smygväg. Må man hellre öppet framträda och förorda åtskiljandet, må man hellre proklamera indiferentism och religiorisfrihet. När vi kommit så långt, då kan vara tid för judar och hedningar att oktaga i våra samfälda val. Detta folk, som är dömdt att för alitid lefva -spridt omkring på jorden,: äro-vi skyldiga att bemöta med all välvilja, och svenskarne, som i början voro mycket vaksammay hafva äfven på sednare tider bevisat dem den största gästfrihet. Men längre må man icke gå i införlifvandet och akta sig atttillåta dem stifta lagar för en kyrka, hvars grund och hufvud de förkastadt. Frih. RB. Cederström, som åberopade sin reservation vid förra riksdagen, yrkade äfven på afslag, Hade varit fördragsam nog att medgifva judarnes rättighet till vissa embeten, men kunde icke gå längre. Att gifva dem valrött skulle vara sårande för nationalkänslan, ty en jude är icke svensk och kan aldrig blifva det. Hr v. Knorring anmärkte huru vackert man alltid började tala om fördragsamhet och sluta med att neka de allraförsta samhällsrättigheter. Judarne äro dock lika goda medborgare som andra, betila sina skatter och fullgöra öfriga åligganden. Om också i en framtid några få mosaiska trosbekännare skulle luras in bland lagstiftarne, står verkligen vår luterska lära på så lösa fötter att den kan hafva någotatt frukta af en religion, som aldrig gör några proselyter? Det finnes en annan religion för vilken farhågorna dervidlag kunna vara större. I AR Norge, der ännu för några år sedan intoleransen var så stor att ingen jude fick beträda landets område och om han skeppsbruten ditkom tillsades att genast packa sig dädan, har man nu kommit in på toleransens bana. Talaren uppräknade derefter andra länder, der judarne hafve stora politiska rättigheter. I England, Frankrike, Holland, Italien (utom välförståendes Kyrkostaten), ja i ett land, som man knappt skulle tro derom, i Österrike hafva de fullt medborgerliga rättigheter, För tio år sedan hade tal. på riddarhuset yttrat en alldeles motsatt gt mot den han nu egde, och erkände han sig hatva blifvit omvänd genom ett längre vistande uti ett land österut, der: han sett judarne utsatte för den nesligaste behandling, I de länder, der man beviljat dem rättigheter, har man icke haft skäl att ångra det. Man kan icke under täckmanteln af den religion, som predikar kärlek, neka den billigaste fördragsamhet. På dessa grunder yrkades bitall till punkten. Hrr v. Troil och Bbrenheim talade i samma anda. Den förre fästade uppmärksamheten derpå att bland dem finnas allmänt aktade män, som till allmän belåtenhet fullgöra kommunala uppdrag och gjort stora uppoftringar för sams hällets nytta. Hr Olivecrona yrkade äfven bifall. När man icke hittills haft skäl påstå att de mosaiska trosbekännarne i vårt land missbrukat de dem redan beviljade rättigheter, skulle de säkerligen fven moisvara det nya förtroendet. Någon fara religionen från deras sida funnes så mycket mindre, som de Jångt ifrån att göra proselyter, tvärtom i religiöst hänseende alltid haft benägenhet att afskilja sig från andra. Hr Sandströmer bemötte , hr Ehrenborgs uttryck om religionsfrihet dermed, att vi redan håfva en sådan förvarad i vår regeringsform, och att tiden nu vore inne att göra den till en sanning. Vore judarne icke svenskar, hvad vore då alla andra främmande trosbekännare, som finnas i landet bosatte. Hoppades den tid icke måtte vara aflägsen, då stat och kyrka fullkomligt åtskiljas. Hr Liljonstolpa, som under flera riksdagar yrkat denna billiga förändring, gladde sig ät att den nu ändtligentyckes kunna ee framgång. Det är sannt att judarne förneka Kristus i ett afseende, men iett annat afseende är det icke sannt, ty de lefva mera kristligt än vi. Brottmålsprotokollerna vid såra domstolar utgöra härpå bevis. Anhöll om bifall. Grefve OC. G. Mörner yrkade deremot afslag, på den grund att, så länge ännu en icke ringa del af svenskar sakna valrätt, bör den icke heller beviljas judarne. Punkten bifölls utan votering. Tjugondeförsta punkten, om pröfning af riksdagsmans kompetens, föranledde diskussion, hvarunder afslag yrkades af friherrarne Stjernstest och R. Oederström samt hrr Sandströmer och P Tersmeden, hvilka voro af den åsigt att rcpresentationen sjelf bör ega högsta pröfningsrätten och icke af domaremakten kunna påtrugas cn ledamot, som genom laga kraftvunnet utslag blifvit förklarad kompetent, ehuru man sedan finner att han icke är det. För bifall talade hrr Munck af Rosensohiöld, v. Koch och R. T, Cedersohiöld, grefve C. G. Mörner och hr B. Nordenfeldt, hvilka ansågo att domaremaktens anseende skulle lida derigenom att dess utslag förändrades af representationen och att konpstitutionsutskottet till följd af den kollision, ned åtföljande skandal, som i en fråga af denna art vid förra riksdagen skett, egt full befogenhet att tillstyrka förändringen. Punkten bifölls. Tjugondeandra och tjugondetredje punkterna biföllos: utan diskussion, som deremot uppkom vid tjugordefjerde punkten, föreslående att beslut icke må af något stånd fattas, derest icke minst tretio ledamöter tillstädes äro. 3 Frih. v. Påijkull och hr Oliverorona motsatte.sig förslaget. Minoriteten skulle ofta kunna göra besluten omöjliga genom att gå sin väg och lemna qvar ett antal, som ej är beslutgildt. Under tiden kunde den hinna att samla nya anhängare och derigenom blifva majoritet. Grefve Lijenorantz önskade att åtminstone adeln icke måtte afslå punkten. De öfriga stånden ega ju hvardera knapt mera än , del af dess via. Man har sagt att förslaget vore en mot adeln utkastad handske; i sådant fall borde den icke upptagas. Den så mycket omtalade och prisade mångsidigheten af detta stånd skulle genom ett afslag sättas i tvifvelsmål. Ett positivt skäl för bifall vore älven att ståndets ledamöter uppmanades att mera träget besöka riddarhuset. Grefve H. Wachtmeister, som instämde med föregående tal., fästade uppmärksamhet dervid att alla domstolar måste bestå af ett minimiantal ledamöter för att kunna fatta ett beslut. Hr B. Nordenfelt visade att det stundom till och med kan vara en fördel att en ne skjutes, men trodde att adeln icke kunde net låta sig till dylika intriger, som man förutsatt. Hade varit närvarande då sommartiden beslut fattats af ett så ringe antal, att han blygdes sv ormtala det. Hr Munch af Rosonsohjöld unpigete att förslaget icke i konstitutionsutskottet blifvit ansedt så, bifall. mot adeln utkastad handske oeh yrkade ifall. Frih. R. Cederström ansåg förslaget öfverflödigt och antalet vara för de andra stånden alltför betydligt, hvaremot man för adeln å lika goda skäl skulle kunna hafva satt 300. -Hänvisade till en af grefve Björnstjerna vid ett föregå ende tillfälle omtalad tilldragelse i Turimerparlamentet. der beslutet unpnsköts genom tillställning