Aftonbladet – 10 december 1862, sida 2

dina egna blickar och ord sagt mig. Alltsedan du kom i min tjenst, bar du buri någon hemlig sorg på sinnet. Jag vill beänna för dig, att jag har talat med dig i afsigt att få veta något mer om dig och ditt förflutna lif, än hvad jag redan vet. icke emedan jag är nyliken, utan emedan äfven jag har hemliga sorger. Arälfven du olycklig, liksom jag? Om du är det, så vill jag gilva dig mitt förtroende. Har du ivtet att anförtro mig, önskar du att behålla din hemlighet för dig sjelf, så klandrar jag dig icke för det; jag säger blott, låt oss skiljas. Jag vill ej fråga dig på bvad sätt du har bedragit mig. Jag vill endast mionas att du varit en trogen och skicklig tjenare under den tid som jag hatt utt göra med dig, och det skall jag äfven säga till ditt beröm åt hvilken ny matmor som helst, den du vill skicka till mig, för att få mitt vitsord om dig. Hon väntade tyst på svar. För ettögonb ick, och blott så länge, tvekade Lovisa. Den unga qvinnans natur var svag, men ej örderfvad. Hon var sin matmor sannt tillsifven och talade nu med ett mod som Magdalen ej hade väntat att fiuna hos 1enne. sOm ni afskedar mig, nådig fru, sade on, så vill jag ej emottaga betyg af er, örrän jag segt er sanna förhållandety jag I icke löua er godhet med utt för andra sången bedraga er. Sade min husbonde er rägonsio på hvad sätt han antog mig?? SNej. Jag frågade honom aldrig och ej eller berättade han mig det.? Han antog mig på ett skriftligt betyg.? eNåväl? Betyget var fualskt.? . Magdalen drog sig häftigt tillbaka. Den