Aftonbladet – 9 december 1862, sida 2

flammade upp, yppade förändringar som bättre än några ord skulle hafva utgjort en sorglig historia för hennes vänner sedan fordna, lyckliga dagar. Klädnvingen var alltför vid tillföljd af att hon blifvit så mager, men hon hade ej värdat sig om att tagain den. Den förra lifligheten i aila hennes rörelser, det oupphörligt vexlande uttrycket i hennes ansigte funnos ej mera. Aus atfullet och förändradt — bibehöll digt tt likgiltiga, stela, onaturliga lugn. Hade mr Pendril nu sett henne, så skulte måhända hans stränga dom öfver henne något hafva mildrats, och kanske hade till och med mrs Leeount, i känslan af sin seger, kunnat känna mediidande med sin fallna fiende, Knappt fyra månader hade förflutit sean brölloppsdagen i Aldborough, och redan hade straftdomen för denna dag gått i verkställighet. Straffet hette: sjeltlörebråelser utan gagn; ensamhet utan hopp; nederiag utan möjlighet af hjelp. Må detta blifva sagdt af misskund för henne. Sanninceus röst som blottat hennes fel bör äfven lå säga huru hon pliktade för dem. Må man erinra sig då hon bedömes, att ingen insla al hemlig triumf fanns i hennes själ den dug då hon hade vunnit sin afsizt. Den afsky för sig sjelf. som hennes handlingssätt hade ingifvit henne, hade nåt sin böjd, då målet med henues giftermål var vunnet. Aldrig hade hon i hemlighet lidit så grufligt, som den stund då Combe-Ravensrfvet genom heunes mans testamente hade lifvit hennes. Aldrig hade hon funnit de medel som hon användt till vinnande af sitt mål, så ytterligt förnedrande för henne sjelf, som på den dag då detta möål var vunnet. Af denna känsla var det, som det samvetsqval hade uppstått, hvilket tvinvat henne att resa, för att i sin