Aftonbladet – 9 december 1862, sida 2

lärt mig ej blott att gilla dig, men atthysa tacksamhet för dig. Från den första stunden till den sista har du varit en trogen och god tjenare. Det minsta, som jag kan göra till bevis af min erkänsla, är att ej stå i vägen för din framtids lycka. Afskeda mig ej, nådig fru; svarade Lovisa bedjande. SOm ni bara då och då kam bjelpa mig med litet pengar, så vill jag gerna åta min lön inrestå — ja, det vill jag mycket gerna. Magdalen fattade hennes hand och forifor med en lika sorgsen och lika fast röst som förut: Framtiden är för migi högsta grad mörk och oviss, sade hon. Nästa steg jag tar kan leda mig till lycka — det kan äfven leda till min undergång. Kan jag bedja dig att följa mig på en sådan bana? Om din framtid vore lika oviss, som min; om du äfven vore en värnlös qvinna,) utkastad i vida verlden, då skulle mitt samvete måhända fillstädja mig att låta dig länka: ditt öde vid mitt. Jag kunde mottaga din tillgifvenhet och lygsna till din önskan att stanna hos mig, ty då kunde jag måhända känne att jag ej gjorde dig skada derigenom. Men huru skulle jag nu kunna se saken så? Du har en framtid som du ej får försumma. Du är en förträfflig tjenare, du kan lätt få en annan plats — vida fördelaktigare än hos mig. Jag skall lemna dig ett godt betyg, och om mitt ej skulle anses tilltyllestgörande, så kan du hänvisa till den matmor du hade före mig...4 I samma ögonblick Magdalen nämnde denna. hänvisning till sin kammarjungfrus förra: matmor, ryckte Lovisa bort sin hand och: sprang förfärad upp ifrån elolen. Det blef en minuts tystnad. Både matmor och kammarjungfru hade förlorat fattningen. (Forts.)