Aftonbladet – 9 december 1862, sida 2

niskor, skulle sätta hans lif i fara och åstadkomma hennes befrielse. Hans död betyoade henne. detta, bekräftade öppet hvad hon under hans lifstid hade skyggat tillbaka för att öppet erkänna för sig sjelf. Hvar skulle hon söka tillflykt för det dofva qvalet af denna förebråelse; för det mörka tviflet på alla menniskor, till och med Norah; för den bittra skymfen att hafva blifvit besegrad; för den ödsliga tomheten af sitt lif? Endast en tillflykt fanns numera, tyckte hon, den mörka, skonlösa föresats som dret henne fram tili förderfvet ; hon ropade till den med förtviflans trots: För mig vidare! Alltsedan hon erhöll juristens bref hade hon under många och långa dagar sysselsatt sina tankar endast med det enda ämne som numera för heune egde nåcot intresse. Under denna tid hade hon oupphörligt grubblat på en möjlighet att nå hvad som först och främst var nödvändigt i hennes nuvarande ställning: en utväg att utforska den hemliga celausulens innehåll. Denna gång anns för henne intet hopp om kopten Wragses bistånd. Lågvarig öfning hade gifvit len gamle sluge militären stor skicklighet konsten utt försvinna. Den moraliska ikerbrukarens plog lemnade inga fåror fter sig, ej ett spår af honom stod att inna. Mr Loscombe var alltför varsam ör att blottställa sig på något verksamt sätt; van vidblef i stillhet sin öfvertygelse och emnade för öfrigt allt åt sin klient, samt inskade alt icke få veta någonting förrän vapperet, innehållande den hemliga klausuen, blefve ölverlemnadt i hans händer. Vagdalens företag berodde nu blott och bart på henne sjelf. Faran deraf rå nu hafva varit huru stor eller ringa som helst, så var let hon ensam som nu måste handla.