Aftonbladet – 9 december 1862, sida 2

systers kärlek söka försoning och tröst. Aldrig, allt sedan hennes föresats först väcktes i hennes hjerta, aldrig, alltsedan den stund då den på faderns graf hade helgats venom en ed, hade den varit så nära att örlora sitt välde öfver henne, som vid denna id. Aldrig skulle Norahs makt öfver henne bafva kunnat verka så mycket godt som på den dog då denna makt tillintetgjordes — den dagen då de olycksbringande orden blefvo hörda i miss Gårihs rum och då det lika olyckliga brefvet från Szottland underrättade henne om den hämnd som mrs Lecount hade tagit. Skadan var skedd; tillfället var förloradt. Tiden och hoppet hade flytt ifrån henue, båda två. Allt svagare och svagare bjöd henne nu mera den inre rösten att hejda sig på vägen nedåt. Den upptäckt som för den första gån. gen bade förgiftat hennes hjerta med misstroende till sin syster; de derpå följande underrättelserna om hennes mans död; det bittra stygnet af mrs Lecounts seger, som kändes under och jemte allt detta — allt hade tillsammans utfört sitt verk. De sjelfförebråelser som hade qvalt henne, allisedan hennes giftermål, hade nu domnat bort till dot förtviflan. Det var för sent nu att i en bekännelse söka försoning, för sent nu att inför den eländige maken yppa de mörka, hemliga tankar, som förr hade bott i den lika eländiga hustruns hjerta. Fullt oskyldig till det rysliga anslag, som mrs Lecount bade beskyllt henne för, var hon emellertid brottslig i andra fall; brottslig genom sin kunskap af att hans helsa var bruten då hon gifte sig med honom; brottslig genom sin vetskap, då han testamenterade till henne Combe-Ravens-arfvet, att en ögonblicklig oförsigtighet, af ingen vigt för andra men