Aftonbladet – 8 december 1862, sida 1

al dem, som inom detta hu3z ade för för get. Visserligen hette det i början af 8 anföranden oföränderligt, att de bide förslaget derföre at! detskulle åstadkomma en lifligare vexelverkan mellan regering ock folk samt krafiigt medverka till det konstitutionel!a lifvets utveckling; men hafvudoch kärnargumentet var dock bos ganska mänga den stora fördel förslagets ontagande skulle medföra för ridderskopet och adeln. Det gäller vårt vara eller icke varat, utbrast med odiplomatisk öppenhet en ung kammarjunkare, som nyss börjat låta höra sig från riddarhusbänken. Just det sätt, hvarpå ridderskapet och adeln nu försummar sina skyldigheter, är hufvudsakliga orjsaken, hvarföre man yrkar en representationsförändring och ett upphäfvande af vår j Jeltskritvenhet, tilltognde samma talare, ; olottande allt mer och mer tydligt, att Lan och hans vänner samtyckte fill de årliga . riksdagarne derföre att de höllo sig förvis sade att talet om en reform. som innebure i upphälvandet at adelns sjelfskrifvenhet derigenom skulle tystas och ett bland de kraftigaste argumenter för en sådan reform tillintetgöras; ty, fullföljde talaren. genom de rliga riksdagarne skulle ridderskapet och :edeln blifva 1 ständ att fullgöra sina rej sentantpligter så, att det skulle Svisa sina vedersakare, att adeln icke är någon murken gren, eom beböfver bortskäras?. stan lika oförbehållszmt uttalade en af husets äldre och mem framstående ledamöter, grefve af Ugglas, att han framför inlltaf deooa förändring väntade sig riddorhusets pånyttfödelse. Adeln slöte inom sig, yttrade grefven; de utmärktaste förmågor i alla riktningar. eller åtminstone bland de itmärktaste, och om mun genom denna r form stänlde så till, ett det blefve dem mi ligt att vid riksdagarne närvara, skul!e ståndet derige så förstärkas och dess ans-ende så tillväxa, att det komme att på ärendenas behandling utöfra ett afgörande in. flytande. Det ör utan tvifvel endast den stora vigt som en mängd af bkusets ledamöter fästade vid deona förhoppning om förslagets föfj att konsolidera riddarhuset och unskjuta en genomgripande reform, som kunde kring detsamma förena en minoritet, oaktadt mot detsamma ett argument, som eljost städse plä öfva ett ufeörande iufi stånd och sällan baft så mycket fog för sig som vid detta tillfälle. Det ånfördes nemlii gen, ei förslaget genom att icke åt konungen inrymma någon rätt att upplösa riksdagen och ya val vädja till nationen, rebb de i högst väsendtlig mån den maktf rich sg mellan konung och rejresentalion, som nu gällande regeringsform illt. Konungen skulle under alla omheter nödgas i tre år oafbrutet möta samma ständer, och mean ansåg ders1 kunba bärflyta en högst betänklig spänning, som fjorde all regering omöjlig. Häremot kunde förslögets enhängare endast invända, dels att det blefve konungens sak att taga detta i betraktande innen sanktion meddelades, del3 att detta konungamaktens prerogautiv hos oss icke hade samma betydelse som i andra länder, då adeln samt presteoch bondestånden kunde väntas återkomma oförändrade, äfven efter en upplösning, och enast börgareståndet möjligen vid nya val undergå någon modifikation, hvarjemte man uttalade den förhoppning att denna brist i: förslaget kunde genom en framtida grund: lagsändring afhjelpas. ; Detta sista argument anlitades äfven flitigt mot de många bevis, som anfördes för påståendet att förslaget vore overkställbart, då det vore omöjligt att med nu i grundlagen stadgade tormer medhinona, vare sg statsregleringen — eller andra era omfattande ärendens handläggning; ty det förtjenar vär läggas märke till at en del at lörslagets onhävgare ganska uppriktigt medgåfvo, utt detsamma vore behältsd: med sådana brister, att det kunde blifva verkstälibart endast genom vidtavende af förändringer i arbetssättet, af hvilka några förutsatte grundlagsförändrirvar. Det erinrades likväl från motsidan huru många vanskligheter som hos oss möta grundlagsändringar, och att det ingalunda vore gilvet, att de förändringar, om hvilkas nödvändighet man nu här förklarade sig ense, skuile blifva af alla fyra stånden bi-fallva. En bland de hufvudpunkter, kriag hvilka debatten vände sig såväl på riddarhuset som i borgareoch bondestånden, var frågan, huruvida statsresleringen skulle hinna afgöras på den tid af ungefär tre och en half månader, som förslaget hade för detta ändamål utmätt. Hos adeln uppträdde flere såväl äldre som yngre statstlskottsledamöter såsom hrr Samuel v. Troil, Montgomery-Cederbjelm, grefve C. G. Mörner och hr Skogman, ådagaläggande att det vore en absolut omöjlighet att på nämnde korta tid medhinna det hufvudsakliga af statsreglerinen och dermed sammanhang egande enskilda motioner. Två andra f. d. statsutskottsledamöter, hrr Bildt och Tornerhjelm, försökte väl ådagalägga motsatsen, den förstnämnde genom åtskilliga sifferuppgifier och beräkningar, hvilka sedermera af alla förslagets ötriga anhängare åberopades.-. Men huru pas3 öfvertygande hr Billts uppgifter voro visade hr Skogman bland annat, genom att fästa uppmärksamheten derpå, att hr Bildt, såsom bevis på huru fort det kan gå med statsregleringen, anfört att statsutskottet vid förra riksdagen hade sitt förslag angående 7:de hufvudtiteln färdigt redan sen 1 Maj, men att hr Bildt icke omtalat alt den ytterst vidlyftiga 8:de hufvudtiteln derefter blef färdig först den 3 Juli, och att för tryckningen af densamma och de många reservationerna, för dess behandling ho: tånden, för återremisser och deras besvauttande irom detta