Aftonbladet – 4 december 1862, sida 1

j SVING AV: H. : Hvad angår förslaget om uppskof i riksdag, anse vi detsamma, hvilket utgör alternativ till förslaget om årliga riksdagar, ha bestämda företräden framför det sednare, emedan detsamma, om man tänker sig fyrdelningen bibehållen, medför en stor del af de fördelar, som sägas skola vara att vinna genom nämnde förslag, utan att innebära de vådor och olägenheter, som under sådana omständigheter skulle kunna härflyta ur bestämmelsen om årliga riksdagar. Hvad angår de i 11:te och 12:te punkterna framställda förslagen till förändringar i ridderskapets och adelns samt presterskapets representationsrätt, så höra dessa till de törslag, som vi anse såsom bestämdt menliga och såsom verkligen läggande hinder i vägen för en omfattande representationsreform. Att inlåta sig på något slags regeneration af riddarhuset nu, då det så fullkomligt är utdömdt af nationens allmänna mening, att ge en splitterny sanktion åt adelns politiska bördsprivilegium, måste vi räkna för höjden af dårskap. Riddarhuset står der nu såsom en ren och oblandad feodalinstitution, som har sin förklaringsgrund i förgångna tider och förhållanden, då de adligashufvudmännens representationsrätt hade något skäl för sig; men det är komplett omöjligt att i nutida förhållanden uppsöka en enda förnuftig grund, hvarföre man skulle tillägga hvar och en, som bär ett adligt namn en särskild rätt att välja ombud till en af representationens kamrar. En på dylikt sätt utsedd kammare skulle också utan tvifvel, till följd af sin alldeles nya autorisation, sitt fullkomligt färska privilegium, bli långt mera konservativ och omedgörlig än det nuvarande riddarhuset. Icke heller finnes ur liberal synpunkt den ringaste anledning, hvarför man skulle medgifva en moralisk förstärkning åt presteståndet, hvars ställning såsom politisk kammare nu är så ohållbar, att till och med ståndets ultrakonservativaste ledamöter knappast kunna tillsluta ögonen derför. Inrymmande af någraskollärare i presteståndet skulle icke på ringaste sätt förändra ståndets karakter, isynnerhet som valen skulle ske tillsammans med presterna under biskopliga auspicier. Denna förändring skulle till och med innebära ett tillbakaskridande, emedan den skulle upphäfva den representationsrätt, som skolmän nu faktiskt ega inom borgarståndet, hvarest skolan för närvarande är långt bättre representerad än den någonsin skulle kunna bli uti presteståndet. , Såväl ur principiel som praktisk synpunkt förkastligt är förslaget om det 8. k. förtydligande af 14 1 mom. R. O., att der må stadgas, alt riksdagsfullmäktige för städerna måste vara mantalsskrifoa och tillika verkligen boende i de städer de representera. Det är förkastligt ur-principiel synpunkt ders före, att det åsyftar all inskränka städerneas valfrihet, och således går i diametralt motsatt riktning mot den tendens, som gör sig gällande i de flesta verkligt konstitutionella länders författningar, der valkorporationerna kunna låta silt val falla på hvilken medborgare som helst, äfven utom valdistriktet. Gör man sig åter aldrig så litet reda för för der praktiska tillämpningen af ett sådant stadgande, skall man finna att det, en gång blifvet lag, skulle gifva anledning till en oändiighet af tvister. helst ingen menniska kan säga hvad som skulle förstås med verkligt boende; om dermed skulle menas, all man utan afbrott skulle ha bottisiaden uacer någon viss tid; om man skulle vara der boende i det ögonblick valet forrättas; om man skall ha bott der större delen af året; eller om man endast skall der ega en boningslägenhet. Det är oförklarligt, huru ett så rent af absurdt förslag kunnat bli hvilande. Såsom ganska talande exempel på, hvarthän dess tillämpning skulle leda, vilja vi blott fästa uppmärksamheten derpå, att hvar och en för öfrigt valbar person i landsortsstäderna, som nödgades att för t. ex. något sta!ens uppdrag vistas i hufvudstadenett eller annat år, derigenom skulle förlora sin valbarhet. Vi skola illustrera vår sats med ett personligt exempel. Om ett sådant stadgande varit gällande vid valen till denna riksdag, hade rådman Björck icke kunnat nu sitta i borgareståndet såsom representant för Göteborg; ty huru svåri det i all.vänhet kan vara att afeöra hvar en person är 4 erkligt boende, så mycket torde dock vara visst, att rådman Björck varit verkligt boende i Stockholm och ej i Göteborg under hela den tid han sedan sista riksdagen fungerat såsom fullmäktig i rikets ständers bank. Den i 15:de punkten innehållna förändringen, hvarigenom frälseman, som är husegare i stad, skulle bli valbar till borgareståndet, synes vara en helt enkel och naturlig konseqvens deraf att förut frälsemän, som idka borgerlig näring, erhållit en sådan valrätt och äfven blifvit valda till riksdagsmän i borgareståndet utan all olägenhet, utan tvertom till gagn fir ståndet och representationen. Ur liberal synpunkt kunna vi ej annat än lifligt förorda den i 16:de punkten inne: hållna förändringen, hvarigenom alla personer, eom nu äro sjelfskrifna eller valbara till riksdagsmän i ett stånd, hädanefter skulle vara valbara vid riksdagsmannavalen till alla stånd inom de resp. distrikter, der de äro bosatta. Då man i alla stånd på sednaste tiden visat sig temligen ense derom, att ståndsprincipen icke kan eller bör upprätthållas och att vi förr eller sednare måste komma till samfälda val, så synes det, som borde man kunna inom alla stånd vänta bifall åt ett förslag, som utan att ännu borttaga stånden, hvilket är förbehållet ett annat snart väntadt förslag, dock i väsentlig mån bryter sönder ståndsprincipen och slår en ganska fast och säker brygga till de