Aftonbladet – 3 december 1862, sida 2

onom uppfunnet sätt att använda sjelföppnande rentil för afloppstrattar. — Inför öfverståthållare-embetet har trooch huldhetsed blifvit aflagd af handelsagenten 3eorg Henrik Carl Condy från Hannover. — Vid riddarhusdirektionens sammanträde istl. måndag utnämndes fröken Wilhelmina von Löwen till erhållande af en lifstidspension å (50 rdr rmt å von Liewenska fonden: MUSIK. Er Ole Bull hade i går den artigheten att illustrera en af vår bekanta sångerska mll Walin. arrangerad konsert med;eltt par af gina mest omtyckta nummer: Säterbesöket — denna egendomliga tonmålning, hvari ett helt folklif upprullar sina taflori vexlande,; lefnadsfriska och naturtrogna bilder; der polskans muntra taktlockar par efter par upp i yrande ringar, medan göken gal och koskällan pinglar från ängsluttningarna ; der ;en sund -och-landtlig erotik ger. sig luft i folkvisans pathetiska ispråk, medan måanstrålarna dallra öfver ellsjöns dunkla vatten och vinden susar i skogen; denna poetiska bildrika komposition, som redan blitvit oss en kär gammal bekant; föredrogs denna afton at Ole:-Bull med den friska humor, det själfulla uttryck, som endast han mäktar frambringa. Publijens hänförelse var också obeskriflig och idå mästaren, efter utförandet af Påganinis brillanta variationer öfver det täcka motiivet:Di tänti palpiti?, för sista gången drog sig tillbaka, följde tre inropningar efter hvarandra. ; Likasom Ole Bull inom konsten brutit sin egen väg företer håns repertoir också en egen karakter. Med undantag af en adagio iaf Mozart; samt de bekanta Rodeska variationerna, har han nästan uteslutande spelat iPaganinis eller sina egna kompositioner. Paganini, som inför violspelets yppersta t:eroer oftast bibehållit ett sfinxlikt dunkel, tyckes vara Ole Bulls intimäste förtrogne. Det bisarra, det mirakulösa, som gjort denne mästares kompositioner oförstädda, eller missförstådda äfvenaf de mest samvetsgranna och -djupsinniga: skolans -bekännare;. blir under Ole Bulls händer något helt, något öfverraskande djerft, men stort. De plötsliga krömatiska ilningarna, det gäckande pizzicatot, tondialogerna med sina små sidominer, pauser Och blixtlika antydningar, för sjunkandet i djupa distraktioner och detyrvakna uppsprittandet derur, ällt detta har sitt behag, fastän mången kallar det koketteri och charlataneri. Skulle då icke det ironiska vara lika berättigadt som det pathetiska i musiken, det qvicka och ystra lika berättigadt som det allvarliga, det lärda? Hvar och en som hört Ole Bull kan utan tvekan besvara denna fråga. Utom de två ofvannämnda numren, hvarmed. hr Ole Bullillustrerade gårdage..s konsertprogram, återgaf recettagerskan med. det okonstlade uttryck, den fyHighet i ton; som gjort hennes sång så värderad, en ariacat Zwngarelli , tKlostrett en komposition af H. Berens, samt några franska romancer hvilka sednare dock tycktes ligga mindre väl för mil Walins röst. Jemte en af hrr Walin och Arnoldsson med omsorg utförd duett, afsjöngos dessutom några qvartetter för soprao, alt, tenor och bas, af hvilka L. Normans: -Der borta utmärkte sig genom en särdeles luftig och spirituel rythm. Oaverturen till den hos oss ofta gifna och särdeles omtyckta. operetten -Luliy. och Qvinault, inledde sista afdelningen, och hr Berens, som i denna musik lemnat vackra profpå sin talent såsom: komponist, dhelsades efter utförandet af en liflig applåd. Huset var nära fullsatt. Ha