Aftonbladet – 1 december 1862, sida 3

blef erinrad om de medlörda varorna. Fan. junkaren måste jag något närmare skildra ch vill göra detta, medan bröllopsgästerna tillryggsläega vägen från Mölla till: Kullagård. Vi tyskar kunna icke rätt förestitlla oss en fanjunkare eller en löjtnant, utan att känna ett otillfredsstäldt något i hjertat, en läng. efter någon solidt, ekräddareräkninbetalande; vi känna behofvet af månadt verksamhet, sorgfritillvara , då bilden af en smärt löjtar förbi vår själ. Den, som är mön om att bibehålla sa intryck, får e resa till: Sverge, der, såsom bekant är, offi cerare och soldater ha boställen, samt jemte de militära studierna idka åkerbruk och derigenom gå helt och-bållet förlorade för verlden. Blott i stora städer finnes liniemilitär, hvilken likasom i Tyskland mycket bidreger till lifvets trefnad, Fanjunkar Brinx var en frodig, öfvermåtan korpulent man på 60 till 65-år;hvilken, enligt sin egen utsago, ansåg em sup icke skadlig ens midt i vatten, men deremot vur af den bestämda åsieten. att en välgöddkapun var qvintessensen af alt läckert och för menniskonaturen passande. . 4Jag fyller kapunerna med sillerit, sade Brinx, låter dem sedan i tre timmar långsamt koka öfver glöd, lägger derpå späckskifvori en panna, invecklar kapunen i späckskifvorna, låter bonom i tre fjerdedels timise långsamt koka och tror mig derefter ha cen rätt, som så der temligen kan tillfredsställa en förnuftig menniskas anspråk. Folket på vår trakt lefver till större delen af fisk, som hafvet förser dem med. Men huru tycker ni väl alt en gommal soldat som jag, hvilken slagits: med vid Leipzig, skulle kunna lefva af hummer och sill? Naturen har sina