Aftonbladet – 1 december 1862, sida 2

Vi skola sjelfva köra. Ett roligt land Swerge, wuiil telegrafera det till mrs Snuff i Edinburgh; men jag wuill icke hålla piskan. Och jag vill icke hålla tömmarne; den lilla gula ponnyn ser med sina glasartade ögon och sin kortklippta man så malitiös ut, och dessutom känna viju ej vägen — kusken får köra. Men hwuar skall han sitta? I wuagnen finns icke plats för honom. Kusken hade högst förvånad hört på 0ss, naturligtvis utan att förstå ett enda ord. Hvar vill du sitta, kusk?4 frågade jag och räkte honom tömmarne. Om herrarne tillåta, på tistelstången4, svarade svensken, och då vi tilläto det, satte hen sig mellan de båda ponnyerna och satte af i galopp. Vägen var ypperligt lagd, men förde öfver höga backar bredvid branta afglwnder, öfver smala broar. Detta generade svensken föga. 1 galopp sprungo hästarne uppför det branta berget, i galopp sprungo de utför berget, i galopp togo de af in på den smala bron. De resande uppnå nu utan synnerligt äfventyr Höganäs och först sent på eftermiddagen den mellan klippor och berg belägna Kullagård. Vår väg hade fört oss genom skogar och dalar, så att vi blott då och då hade märkt alt vestanvinden blåste häftigare än på morgonen. Som det var en varm dag och s0len vänligt sken ned på jorden, var den friska hafsvinden i sjelfva verket mycket behaglig, och det roade oss att betrakta den böljande bränningen från bergshöjden. Så inträdde vi såsom två unga lefnadsglada män i fulla njutvingen af de sista timmarnes ovanliga tilldragelser och med en aning om vågornas imposantalek i den nätta stuga,