Aftonbladet – 1 december 1862, sida 2

Flickan skickas nu ut alt hemta två tskudsvogna, hvilka författaren beskrifver på följande sätt: Jag beskådade vår statsvagn något närmare. Det var en tem fot lång, två och en half fot bred låda, som hvilade påfyra hjul mma böjd. Af säten och stolar syntes spår till. De förspända hästarne voro små Snosbäkst — små de allra näpnaste veatur; men alt de kunde draga en vagn, skulle jag ha ansett omöjligt. Beldonen bestodo af läderbitar, tåg och segelduksstycken, d. v. s. att den ena ponnyn var utstyrd med sådana seldon; den andra var instucken i en stor hästsele, i hvilken han tog sig ut som en liten gosse i sin farfars syrtut. Mr Snuff stirrade förvånad på vagnen, mätte med sitt pateutmetspö vagaoshästarnes höjd och längd, bad mig och Er Molberg i Kans rotesbok intyga riktigheten af hans mätningar, och steg upp i vagnskorgen. Jeg hade kortare ben än mr Snuff och kunde derföre icke svinga mig upp med en sats. Mellan Fjulen fanns ingen plats för dylika exercics jag försökte stiga upp framtill på tistelångev, men ponnyn: i ötverrock slog bakut; jag gick bakom vagnen, lutade mig mot korgen, lyfte upp ena benet och skulle just draga det andra efter, då hela vagiskorgen reste sig på ända till stor för clse för mr Snauff, fom krampaktigt höll! sig fast i uln och den ena gången efur den andra pade: ?Wket are you doing! Änvdtligen var jag efter många misslyckade försök up;e. Mr Sauff släppte hjulen och hukade sig ned bredvid mig på en höknippa. Vi sutto packade som ett par sardeller. Kusken tog artigt af sig hatten, räckte mig tömmarne och mr Snuff piskan samt önskade oss lycklig resa. Hwuad wuill han?? frågade mr Snuff.