Aftonbladet – 29 november 1862, sida 2

vår ädle värds stereotypa svar, hvarefter de frågande förtjusta sflägsnade sig, fulla af nacerlig betåtenhet öfver de båda fruntim:n3 välbefinnande. Det fattades ingenting annat, än att hr Molberg slagit på trumma och jag med mr Snuff utfört en björndans; ja, då en döf handskmakare bjöd oss att i sin anspråkslösa b smaka på en rökt ål och ta en äkta tonukställare och femtio göstfria svenskar trängdes omkring oss, för att frambära dylika bjudningar till oss, önskade jag verkligen vara litet Nelle.2 Mr Snuff utstötte då och då ett oartikuleradt Uft och såg sig omkring likt en förtvifladMen hr Molberg förlorade ej fattningen för dessa tecken till en hotande revolut on; ban förde oss från den ena gatan till den andra och gaf sig ingen ro, inuan han visat Oss alla invånarne i hans födelstad. Han viste. att stadens representanter och magistratspersoner ekulle samlas och bråka sin hjerna med att få veta de båda främlingarnas stånd, namn, ålder och förmögenhetsvilkor; han visste, att de allesammans skulle komma till honom och hjelpa. honom dricka urhans öl, som började surna; hen visste, att hans dödsfiende, vagnmakaren, skulle försöka en försoning, blott för att få vela våra namn -— och emedan han visste allt detta, skyndade han met hastiga steg hem och dolde 0ss för allmänhetens nyfikna blickar eenom att föra os3 till det rum, der fru Mollberg väfde rösor i sin äkta hälfts jordiska lif och mam sell Molberg marterade ot gammalt ärcvördigt fortepiano, Damerna i huset mottogo oss med förljusande älskvärdhet. Fru Molberg hade sin lefaads sommar bakom sig, hon var en frå dig, blond, blåögd fyrtioåring; hon såg ut! som en misslyckad daguerreotyp af sin dotter, en liten, blond, blåögd skönhet om ader