Aftonbladet – 29 november 1862, sida 2

strumpor satte fram punsch åt oss. Hr Mollberg, vår ädle värd, föregick oss med godt exempel och tömde en nordmannaskäl med förvånande färdighet. Jag förde glaset till mina läppar, men stötte det rysande från ig; det var bränna de het arräk. Mr Snuft ade varit mindre försigtig: han hade tagit sig en dugtig klunk, höll handen för mun nen och stirrade jä mig med vidt uppspärrade ögonYFliczan sprang fnissunde ut genom dörren, Molberg smälde med tungan och slog på disken i en ny uppiaga åt sig. Jag betraktade värden uvågot närmare. Han var en liten undersätsig karl med ett mycket litet hufvud, en tjurhals, stor, mycket lofvande istermage och två armer, som hängde ned likasom en pinguins vingar och slutade med två röda klumpar, på bvitka fingrarna såzo ut som utväxter på en potatis. Hade jag ej studerat naturhistoria, skulle jäg ha tagitbr Molberg för en civiliserad ekälhund, Hr Molberg var — såsom alla svenskar — ölfverdritvet artig och tjenstaktig. Han yckte, försäkrade han, mera om tyskar och .ngelsmän än om alla andra nationer, utbåd sig äran att få presentera 053 för fru Molberg och mamsell Molberg. men inbjöd 38 först till eu promenad omkr ng i Bel ingborg. Vi underkastade oss vår värds mördningar, satte hattarna på c ö nom ut på gatan, Som Helsingborg n liten stad och hr Molberg en vigtig peron i Helsingborg, kunde det ej slå fel, att Jla menniskor kände hr Molbarg och att rr Molberg kände alla i Belsingborg. Vär iromenad var således ingenting annat än ett vigt helsande och återhelsande, ett utbyte f handtryckningar och ett besvarande af rågan huru det stod till med fru Molberg ch mamsell Molberg. ?Jo jag tackar, var