Aftonbladet – 29 november 1862, sida 2

kade förgätmigej-kransar och andra relike I syntes. Något längre till höger hängde er pastellmålning, som förskaffade mig hufvud värk; taflen föreställde fru Molberg i der prålande ungdomsfägringens dagar, men de var egentligen icke något porträtt, utan blot: en sammanställning af två blå ögon, er körsbärsröd mun och en kornblå klädning med puffärmar. För att förekomma möj ligt missförstånd, hade konstnären med stor: bokstälver skrifvit namnet Johanna Mol berg, född Lisdströms under porträttet. Midt emot denna tafla hängde ett väggur som hvarje qvert spelade en liten melodi: det tycktes ha förälskat sig i Johanna — åtminstone flög pendeln i raskare tempo ål porträttet till, än den rörde sig åt fortepianot, som tycktes blifvit melankoliskt öfver detta fel i takten. I hörnet af rummet drömde en broderad länstol, ett konstverk af mamsell Molberg, bredvid dörren hängde ett klocksnöre, konstfullt fabriceradt af brokiga glasperlor af en hektisk syster till bi Molberg. Under det jag gjorde dessa iakttageser, svälvade flickans UU om: kring bordet; hon hade till uppgift att hemta de toma kopparna och låta mamsell Molberg fylla dem med rylft te; hon hade den rökta sillen och den salta skinkan, den färska sillen oeh den inlagda sillen under sin vård och frågade vid hvarje musikstycke af penudylen: Smera sill? Hr Molberg stoppade den ena sonen af verldshafvet efter den andra i munnen, fru Mölberg Fensade försi. tigt bort benen, mr Snuff metade förgäfveselter en stjortbit, som fastnat i halsen på Honom, mamsell Mölberg slog i te och kastade så violblå bliekeråtmig, att jag småningom helt och hållet glömde hvem och hvarest jag var och trodde mig förflyttad till Allfaders salar, Teköket blef en