fod åter inlemnat det och förvägrade det vidare behandling. Bland lagförslag, som jag förut omvämnt för er, finnas två, -om icke skola bli lag i år, men hvilka egentligen äro framlagda för riksdagen, för att få tillfälle att lära känna dess åsigt, nemligen lagen om presterskapets aflöning och lagen om juryer. Om presterskapets aflöning har en icke så ringa oenighet visat sig. Några trodde, att man tills vidare borde inskränka sig till att taga penningar från de rika gällen och gifva till de fattigare, hvaremot förslaget går ut på att indraga all tionde under en presterlig lönefond och derefter indela prestembetena i sex klasser, den miusta med en inkomst af 1000 Rbdir, den högsta med en inkomst af 2400 Rbdir, med ålderstillägg åt ä!dre, välförtjenta prester, en förändring, hvilken dock skylle inträda först efter hand alltefter som de nuvarande embetena blifva lediga. Denna presterliga lönefond, genom hvilken hvad som inflöt för tionden således på sätt och: vis skulle stå utom finanslagen, har isynnerhet varit en tvistepunkt, i det man ständigt återkommit till den ömtåliga och omtvistade frågan om kyrkans eganderätt. Hvem skall disponera öfver lönefondens öfverskott, frågar man, och motståndarne till kyrkans eganderätt svara ifri det skola riksdagen och konungen i förening, men aldrig kyrkorepresentationen, till och med om vi en gång få en sådan. Striden är intressant nog, men den handlar i detta fall om påfvens skägg; ty lönefonden på grundvalen af den nuvarande kyrkotionden skall aldrig få något öfverskott; staten måste vara glad om cen kunde slippa gifva något ytterligare tillskott, men det gör den ej. Det tyckes finnas majoritet för att sälta presterna ji fast lön, indraga tionden och afskaffa det tvungna offret och betalningen för de kyrkliga handlingarne, bröllop, i m. m. Forts. följer.)