TE EE ERE ag Gt SA AE hvad regeringen vill, hon vill ha en sjelfständigare ställning för Holstein! Ja, detta bar blifvit sagdt i åtskilliga år, men att regeringen verkligen vill det, dertill ser man inga synnerliga tecken. Så stod saken, då jag sist skref till er, men nu ha alldeles ofantligt stora och märkvärdiga saker tilldragit sig, nemligen de handlingar, som blott väntade på H. M:t konungens hemkomst från Lyksborg för att komma fram i dagsljuset. Öch dessa handlingar äro? Att inrätta en särskild regering för Holstein under den holsteinska ministern, en regering, som en gång skall flytta till något ställe i Holstein, för att der ha silt säte, men som dock tilis vidare stannar i Köpenhamn. Se, det är ju en helt annan sak; ni vet man då hvad ministeren vill, nu kan man då se att den har mod att handla, här är dock ett steg af betydenhet taget, honny, soit qui mal y pense! Vi äro ett sangviniskt folk, vi uppfyllas mycket lätt af hopp; ett djerft ord, en dristig blick kan ingifva oss förtroende för lång tid, men detta sista modiga steg af ministåren har dock icke haft denna l: förmåga; man tror icke på det förr än man åtminstone ser den holsteinska regeringens personal tåga ut ur hufvudstaden och sätta sig ned i den ena eller andra holsteinska staden, och till och med då är det dock blott ett mycket förberedande steg, endast innehållande en antydan af en möjlighet. De holsteinska köpstäderna äro deremot tills vidare hävryckta, den ena stader efter den andra skickar deputationer till konungen och ber att den skall bli regeringens säte, de vilja bygga regeringsbyggnader, de vilja vara lojala, med ett ord: der finns någonting alt förtjena. Utom denna handling af ministören har den åter haft ordet. Vår utrikes minister talar som en engel, han har med stor klarhet genmält de österrikiska och preussiska noterna från Augusti och bevisat det ohållbara i deras påstående om de förpligtelser Danmark skall ha iklädt sig vid underhandlingarne 1851—1852, och han har slutligen med mycken bestämdhet tillbakavisat de af lord Russell i hans beryktade not framställda förslag. Men under det vir början af dessa underhandlingar voro glada och kände oss styrkta, när vi sågo h. exc. talentfullt gendritva våra motståndare och ådagalägga vår rätt, så ha vi nu blifvit slöa äfven för detta och kunna blott utbristå:1 Men, herre Gud! när du är så öfvertygad om att vi ha rätt, hvarföre havdlar duw dål: icke derefter?? Den dansk-tyska frågan ärlberyktad för sin tråkighet, och vi äro nu så långt komna, att om-h. exe: utrikes ministern än talst aldrig så vackert, klart och öfvertygande, så vänder Europa sig gäspande på andra sidan och suckar återigen prat?. j Veckoskriften Norden? har skärskådat: situationen Bismarck-Schönhausen och situa-: tionen Blixen; dessa undersökningar stå dock icke i något samband med någon rörelse eller folkopinion här hemma, som kundel. leda till en minister Blixen. Blixen Fineckehar intet förtroende inom någon stor krets; : han anses för en äfventyrare likasom hans ; 1 ! lj vän Bismarck; den nuvarande ministeren eller dess medlemmar ha en förfluten tid, l. af hvilken de lefva; de ätnjuta ett rättmätigt anseende för sin förvaltning af landets inre angelägenheter, och man vågar icke, till och med om man ville det, störta dem för de utrikes frågorna, några af fruktan för en ministår Blixen, andra af fruktan för enl: ministår Sponneck. Den nuvarande mini: : ståren åtnjuter dessutom för ögonblicket H.(: M. konungens ovilkorliga förtroende; om jag ej misstager mig, har H. M. till och med haft tillfälle att uttala detia till perso-. ner, som kanske årömde om att snart blil kallade till portföljen. s Bland de lagförslag, som förekommit till i behandling hos riksdagen, måste jag först, nämna ett, som bibliotekarien Barfod, be l. gagnande sitt initiativ, inlemnat i folkethin-. get. Det gick ut på, att hvar och en, som har ! medborgarerätt, hädanefter skall kunna bli i embetsman i Danmark, vare sig att han, fullbordat sina studier här hemma eller il, Kristiania, Lund, Helsingfors eller Upsala. J dlott att han, i fall han är jurist, skulle un I derkasta sig ett särskildt prof i dansk rätt. ! Dernäst ville motionären, att akademisk i; medborgarerätt vid ett af universiteternal; skulle gitva medborgarerätt vid dem allel: samt åtnjutande af alla en sådan medbor-l1 garerätt åtföljande rättigheter. Detta för slag har hr Barfod en gång förut väsendt-: ligen i samma skick väckt i thinget; manl, rann grundtanken vacker och riktig, menl, förslaget, omoget och oanvändbart, isynnerI. het i afseende å rättigheten att erhålla tjen J steanställnivg i något af de andra länderna, ) utan att ha underkastat sig den förberedelse och det skicklighetsprof, som detta land el I, jest fordrar af sina tjenstemän och oaktadtl: de särskilde ländernas anspråk äro olika. l( Förra gåogen beslöt folkethinget en dag-I ordning, hvarigenom det uttalade sitt bifall l: till förslagets grundianke. Men hr Barfod, ; som är en så varm patriot och skandinav, l, nen stundom något mera idealist än prak-J. iikos, bade ej tålamod att vänta. Om hant! anser något vara rätt, så undersöker han ! icke, huruvida han är tillräckligt stark att q zenomdrifva det, utan likasom den ädle rid I daren af Mancha stormar han fram denle sköna fröken af Toboso till ära och skadar!t derigenom lätt saken mera än han vill tro. år Folkethingets majoritet lifvas verkligen af f önskan efter så mycken gemensamhet som möjligt med Sverge och Norge, isynnerhet ; på det ifrågavarande området, men utan allts slags underhandling med den svensk-norska oc regeringen — för alt ej tala om den ryska j! så vidt Helsingfors beträffar — måste ju ett 1 sådant lagförslag vara en omöjlighet, och thinget ville derföre icke åter uttala sin åsigt I 1 i en dagordning; man beklagade att hr Bar-j