di UVCn anda ar värdet at vär export så oändug 3 mycket större än af importen, att vi med öfver skottet kunna betala både kaffe och socker, ar tiklar som väga så tungt på svenska handelsvå i gen. — Hvad som mer än skogshygge förderfvai Jorden, är den seden, som råder i mellerste Sverge, att flåhacka och bränna jorden. FEftei ett par magra skördar är den förstörd. Derskogarne gå under, få vi fält som bära spanmål i stället. Talaren slutade med att fråga dem, som sätta skogshushållningen främst, huru de trodde det skulle sett ut med vår spanmålsproduktion, om alla de skogar fått stå qvar, som funnits sedan Odins tid. Hr Carlen protesterade mot det strypsystem, som låge till grund för motionen. Hoppades att borgareständet ej skulle så frångå sina liber:la traditioner, att det kunde gilla ett för ville ingripa i den enskildes rätt. I afseende på sjeltva skogsfrågan yttrade talaren att han trodde att den närvarande stängselförordningen vore ett bland de förnämsta hindren för skogarnes ändamålser liga vård... Hr Björos. Amnet vore visserligen af mycken vigt, men talaren trodde dock att motionären i sin framställning gått längre än man med oförvilladt och lugnt omdöme kan gilla. De hittillsvarande förordningarne, liksom motionärens förslag, gå hufvudsakligen ut på att bevara den närvarande skogen. Detta borde dock ej vara hufvudsaken, utan det att öka skogen. Ändamålet kan ej gerna vara att minska konsumtionen, utan att öka produktionen så, att den svarar mot konsumtionen. Lemnar man derföre detta alldeles åt den enskilde, så skall man nog se att han finner sin bästa uträkning i att ej förstöra sin skog. Svältorna och deras fordna ekskog hade blifvit nämnda, men förhållandet dermed yar att skogen ötverlemnades af hemmansegare åt kronan, af kronan åt Göteborgs stad och denna måste nödvändigt afverka den, såvida någon nytta för staden skulle bli att i vinna deraf, emedan oupphörligt oloflig afverki ning skedde. Hrr BEzman och Cyinpas instämde med hrr j Björck och Muren och önskade likaledes att ståndet ej i detta hänseende måtte finna skäl att frångå den liberala tull-lagstiftningens bana. HAr Witt. Man hade sagt att förslaget iune-: fattade ett ingrepp i eganderätten. Det är dock ett abed i lagstiftningen att hvad som ar in ! grepp i den enes rätt, är skydd för den andras. ! Så är det mig ju t. ex. icke tillåtet att för krut i större qvantiteter i mitt hus. Der ett ingrepp i eganderätten. Hufvudsaken är att så fördela detta, att man är rättvis mot båda. Talaren ville icke nu vidare bemöta deinkast, som bhfvit gjorda; men ville do.k endast nämna att , det ej allenast vore i södra och mellersta Sverge som det stode så illa til! med skogarna. Tam höfdingeembetenas i Westerbottens och Gefleborgs län embetsberättelser visa att förhållandena i Norrland icke vore bättre. l Motionen remitterades till ekonomiutskottet. Derefter föredrogs hr Muråns motion att stän, derna skulle hos K. M:t anhålla det han täcktes, i med upphäfvande af alla deremot stridande författningar, tillstädja en oinskränkt nöringsfrihet. Hr Hesselgren ville endast anmärka, att han ej ansåge skäl förefinnas för u.skottet att bråds:a med behandlingen af denna motion, utan borde dermed anstå till svaren på kommerskoli fd cirkulär från samtliga handtverksoch handelsföreningar inkommit. Ar Trägårdh, S, instämde med hr Hestelren. Hr Bjerta instämde fullkomligt med hr Muren. ade alltid kämpat för detta mål. Ville dock a anmärkt att, då motionären emot England a i H Oh och Nordamerika ställer Frankrike som det land, hvilket skulle tryckas af näringstvång, har han orätt. I Frankrike finnes verkligen fullständig näringsfrihet, som också visas af den eljest helt säkert ej så högt uppdrifna industriella färdigheten. Genom den 8. k. Patentlagen (som der ej är detsamma som patent hos oss) har hvar och en rät: att utöfva hvilket yrke han vill och ombyta det hur ofta han vill, endast han för hvarje gång låter inskrifva sitt namn i ett för detta ändamål uppsatt register samt betalar en högst obetydlig inkomstskatt. Härifrån göra endast boktryckare och bagare undantag. Uppdrog en liten historik öfver frågan i Sverge, hvaraf visade sig att detta samma borgarestånd, som nu går i spetsen för framåtskridandet, vär ust det stånd som genom sitt inflytande vid 1812 s riksdag ästadkom att det principiella beslutet af 1810, som åsyftade fullkomlig näringsfrihet, kullslogs. Trodde dock att sedan den tiden en förändring i tänkesätten äfven hos handt verkarne inträdt. Att handtverkexterna bära sig och borde kunna föda ännu flera är säkert. Man kan, såvida man vill döma efter innehafandet af fastighet, pästå att handtverkarne i allmänhet berga sig bättre än den handlande delen af borgerskapet. Hr Björck gillade i allo motionen. Arbetet måste vara fritt. Relan namnet af Handtverl sordning visar att man vill reglera arbetet, d. v. s. att man på något håll vill hålla arbetet tillbaka. Detta är ju att hindra menniskor från att arbeta som vilja det — och dock är individernas arbete till välsignelse för samhället. Denna grundsats har numera nästan öfverallt gjort siz gällande, och det syntes som om det vore tid jå att man också hos oss kunde komma så lånet. Man borde väl efter 16 år vara mitt på det närvarande öfvergångstillständet. I Bremen, der skråtvånget varit com värst, har man nu helt och hållet upphäft detsamma och infört fullkomlig näringsfrihet, utan att anse sig behöfva till en början gå någon medelväg eller göra någon slags öfvergång, I Hamburg, grannstaden, likaså. Tal. kunde ej finna annat än att man borde följa exemplet. Hr Lindeström ville i:stämma med motiocnären, men derjemte anmärka att för denna händelse syntes skäl vara att de afgifter till staden, som hittills ålegat det burskapsegande borgerskapet, borde på städernas samtlige invånare fördelas. Hr Moren kunde ej finna hvarföre man skulle afvakta handtverksföreningarnes yttranden. Ville dock ej motsätta sig det, blott motionen hunne att under riksdagen behandlas, Dessa yttranden vore emellertid yttranden i egen sak. De finnas som blanda ihop industrien medlsig sjelfva. Och dock funnes induscher som kunde vara nyttiga för landet ehuru de närvarande idkarne ej dersf natt droge en stor profit — kunde dock ej förstå de äldre näringsidkarne misströstade. Detta visade ett underkännande af egna krafter. ven under en fullständig näringsfrihet skulle de dock alltid hafva försteget framför de yngre och nybegynnarne genom mera erfarenhet iyr et och större kapitalstyrka. I afseende på hvad hr Hjerta yttrat om Frankrike menade dock talaren fortfarande att der funnes alltför många inskränrkningar, såsom för boktryckerierna, bagarne, 10bLaksmonopolet o. s. v. för att man skulle kunna tala om någon fullständig näringsfrihet. En mot:on af talaren, afgifven år 1856, innehåller detaljbestämmelser i timnet, och har af taliren blifvit aflemnad jemte denna. Talaren nämnde några ord om bönhasjagterna. Sådana hade visst ocksä funnits före 1846 års författning, men taJlalaren fruktade att de blifvit mera vanliga sedan den tideng Framdrog åtskilliga märkliga exempel i detta hänseende. Vore icke sådana företeelser ovärdiga vårt iädernesland och vårt tidehvarf? Skulle ej våra efterkommande vid läsi ningen af detta anse oss i ekonomisk lagstiftning i i i