Aftonbladet – 26 november 1862, sida 3

valda. Märk derjemte hvad uppenbarelseboken säger, första kapidet, verserna ett till femton. Lägg det alltsammans noga på bjertat, och hvad äro väl då dina skatter? Stoft och agnar! Hvad är din kropp? En handfull jord åt krukomakaåren (så säger skriften)! Hvad är ditt lit? (Nu ha vi skriften igen!) En ringa past ur dino näso!? Kokerskan lyssnade så uppmärksamt som om hon hade stått i kyrkan — men hon tog ej för ett enda ögonblick sina blickar frin mrs Lecount. Det vore bäst om ni ville underteckna, sir. Troligen är detta det brukliga sättet i Dumfries, vid uppgörande af dylika angelägenheter, sade mrs Lecount, blidkande. tManocn menar nog väl, derom är jag öf vertygad:k Ilon tillade hviskande dessa. sednare ord, ty hon såg att Noel Vanstones harm höll på at öfvergå till förskräckelse. Kuskens predikan tycktes hafva ingifvit honom fruktan likaväl som ovilja. . Han doppade pennan i bläckhornet och undertecknade testamentet, utan att säga ett ord. Med en hastig öfvergång från den teologiska vägen till-affärer, granskade kusken hans namnteckning med den yttersta uppmärksamhet, och skref derefter sitt eget namn såsom vittne, under det han kommenterade sitt förehafvande med en ny bränvinsånga, genom medium af -en djup suck. Kokerskan flyttade med svårighet sina blickar från mrs Lecount — skref sitt namn i den vildaste brådska — och riktade i nästa sekund åter blicken på den misstänkta gästen i det hon spratt till, liksom hade hon väntat sig att få se en ladjdad pistol i hushållerskans hand. Tack, min vän, sade mrs Lecount med sin mil