Aftonbladet – 26 november 1862, sida 2

UTRIKES. FINLAND. Helsingfors Vagblad meddelar några uppifter om elevernas antal i Helsingfors unervisningsanstalter under läseterminen 1862. Vf dessa uppgifter inhemtas att bland elenentarläroverken de publika skolorna voro re med 400 elever; de kommunala åtta ned 559; de privata tjugufyra med 708, ler inalles trettiofem läroanstalter med 1667 lever. Af dessa undervisades 1506 på svenka, 71 på finska, 68 på ryska och 22 på yska språket. Folkskolor funnos fyra med 15 elever, och söndagsskolor två med 370 lever. Antalet af elever, som sex dagari reckan åtnjuta undervisning, utgjorde såunda 963 gossar, 319 flickor, summa 1782; lla skolbesökandes antal uppgick till 2152, wvaraf 1278 gossar, 974 flickor. DANMARK. Danska utrikesministern Halls svarsnot på ord John Russells depesch, daterad den 15 dktober och ställd till danska sändebudet i London, hr Bille; lyder, med uteslutande af neressen, sålunda: ; Lord Russell börjar sin depesch med att skjuta ut sidan frågan om Holsteins ställning i monarsien, såsom icke numera föremål för diskussion. Afven oss synes denna fråga uttömd i den benärkelse, att den slutliga lösningen numera enlast beror på ordnandet af några få punkter, vilkas nödvändighet icke kan förnekas. Gentemot tyska förbundsdagens fordringar är vår hållning klart och tydligt angifven. Vi hafva bevisat att den rätt, som förbundsdagen fordrar för de holsteinska ständerna att votera len gemensamma budgeten och de gemensamma agarne, så vidt de röra hertigdömet, är likaså stridande mot folkrätten, som sjelfva fordran är ohållbar ur synpunkten af förbundsdagens kompetens. Icke desto mindre hafva viförklarat oss beredde att uppfylla den, hvilka faror för monarkiens integritet deraf än kunde uppstå, endast med vilkor att denna Holsteins eventuella AE blefve sålunda bestämd, att icke den öfriga delen af monarkien komme i ett fortfarande beroende af Tyskland, och under förutsättning att detta offer verkar att våra förhållanden till förbundet blifva återupprättade på en varaktig grund. För att nog bestämma dessa punkter hafva vi gått in på de nuvarande underhandlingarne med Preussen och Österrike, och den åsigt, som lord Russell uttalar om nödvändigheten af nämnda eftergift å vår sida, är, derom sär jag öfvertygad, beledsagad af ett obetingadt bifall till de tvenne vilkor. som jag ofvan påpekat. Hvad angår Slesvigs inre angelägenheter hade vi hoppats, att vårt förfarande varit icke mindre egnadt att tillförsäkra oss engelska regeringens sympatier. De afsigter, som konungen tillförene af fri vilja uttalat med afseende pa detta hertigdöme (den hedersskuld :som konungen iklädt sig, för att nyttja det uttryck lord Russell begagnat), hafva oafbrutet och samvetsgrant blifvitaf honom uppfylda. Till och med hvad beträffar ordnandet af språkförhållandena, hvilka, jag upprepar det, alldeles icke blifvit omfalta i korrespondensen af 1851, har regeringen samvetsgrant iakttagit samma förfaringssätt som det, hvilket 1851 icke framkallade någon invändning; de nu gällande bestämmelserna äro nemligen desamma som då. När lord Russell vidare förordar utvidgande af de friheter som äro den slesvigska ständerförsamlingen medgifna, så har konungen allaredan i trontalet detta år tillkännaifvit samma åsigt. Men en sådan utvecklin an endast vara ett verk af konungens fria vilja, och det är derjemte H. M:t som bäst kan bedöma lämpligheten at en sådan åtgärd. Regeringen skall skrida härtill så snart den holsteinska frågans ställning tillåter det, och i den nya organisation, som regeringen då har för afsigt att gifva Slesvigs provincialständer, skall hon fullfölja samma leberala grundsatser, som leda hennes styrelse och förvaltning; och framför allt skall hon följa dessa principer vid affattandet af den nya vallag, som efter allas åsigt utgör det allra vigtigaste grundvilkor för hvarje ny tingens ordning i detta hertigdöme. Lord Russell går slutligen öfver till frågan om helstatsförfattningen, så vidt den angår konungariket och Slesvig. Jag har i sådant afseende intet att tillägga till hvad ni redan förut sagt ministern, och ni bör hedja h. ex., atti de förklaringar ni redan meddelat honom se det definitiva uttrycket af de åsigter som lifva konungens negerinn. . ; ; t ag vill icke ingå-i enskildheter för att bevisa huru grundlös den invändning är, att författningen bort föreläggas monarkiens särskilda representiva församlingar till beslutande. Jag har redan förut tillfullo utredt denna fråga; men hvilken åsigt än förbundsdagen i Frankfurt må hafva haft om de holsteinska ständernas rätt, så vågar jag dock tro att lord Russell, då han yttrar sin mening med afseende på konungariket och Slesvig, icke skall misskänna den tvingande pligt, som förbjuder konungen att underkasta sig Tysklands beslut i fråga om hvad han är skyldig dem bland sina stater, som icke höra till förbundet. Lika litet som någon formel brist vidlåder helstatsförfattningen, lika så litet vore det möjligt att låta den efterträdas af den organisation, af hvars grunddrag lord Russell velat göra ett utkast, utan att monarkien blefve upplöst och utan att sjelfva den integritet, som London-traktaten haft för afsigt att värna, blefve allvarsamt hotad. Lord Russell har sjelf i sin depesch alldeles riktigt framhållit alla de faror, som en sådan organisation skulle medföra för stora och mäktiga monarkier. Han skall derföre så mycket lättare kunna inse, att denna organisätion för Danmark skulle medföra anarki samt inom kort monarkiens fullständiga sönderstyckning. Upprätthållandet af helstatsförfattningen för konungariket och Slesvig är derför en fråga om lif eller död för Danmark, och lika djupt som regeringen är genomträngd af denna öfvertygelsna lika fast är hon i beslutet att icke afvika från den väg, som anbefalles af denna öfvertygelse. Jag beder eder, hr kammarherre, att föreläsa denna depesch för ministern och att meddela honom en afskrift deraf. Jag är fullkomligt öfvertygad om att lord Russell, till och med då han formulerat de råd han nu gifvit oss, icke trott sig komma i strid med de sympatier han alltid visat Danmark. Detta uppriktiga intresse och minnet af h. exc:s politiska antecedentia ingifva mig det fasta hopp, att han i våca uppriktiga förklaringar skall finna tillräcklig grund att icke längre hålla på förslag. med hvi ka han,