Aftonbladet – 26 november 1862, sida 2

id öfverhängande, om än icke alldeles omedelbar fara som drifver Danmark till det Skandinaviska förbundet.; Det vet mycket väl att dess stridigheter med Tyskland fråsan icke blott är om dess sätt att styra Slesvig och Holstein, utan om besittningen af sjelfva Jutland och allt hvad Danmark tillhör af fastland. Tyskarnes afsigt är ickelhelt enkelt, såsom de officielt föregifva. att förskaffa aktning åt tyska förbundets makt inom ett par furstendömen eller hertigdömen, utan att bemäktiga sig kuststräckan för att kunna hålla en flotta som svarar mot deras stvndtmakt. Denna sträfvan gör sig icke ensamt gällande hos några statsmän eller hos något visst parti, utan regeringar och folk äro lika genomträngda deraf. Under så hotande auspicier har Danmark insett alt ingenting annat än Skandinavismen kan gifva det trygghet och försvar; och förgätande gammal missämja har det visat benägenhet för ett förbund med Sverge. Sverge var färdigt och hade till och med gålt detta påkallande i förväg. Det representerar inom den skandinaviska folkgruppen det ridderliga elementet, noblessens element, i detta ords. ursprungliga och bästa betydelse. Ar 1848, när kriget angående Slesvig bröt ut, begåfvo sig många svenska ynglingar — utan att afvakta regeringens i dess tycke alltför senfärdiga beslut — till Danmark för alt understödja ett skandinaviskt folk emot tyskarne. Dåvarande kronprinsen; numera konung Carl XV, var en af de förste att ogilla sin då regerande faders alltför varsamma politik och uttryckte mer än en gång öppet inför trupperna den önskan alt svenska armen måtte få kämpa för en skandinavisk sak. ; Landets tänkesätt härutinnan ha ej undergått förändring. Sverge är ännu färdigt att offra sitt blod och sina skatter för Danmarks försvar mot Tyskland. Men dess politik och omtankan för egen säkerhet tillåta det ieke att afvika från vissa reglor och vilkor. Om å ena sidan Danmark skyggar för tanken att dess bundsförvandt skulle kunna draga det in i äfventyrligheter och företag, för hvilka det ej har någon smak, så kan å andra sidan Sverge med ännu mer anledning befara att blifva utsatt för anfall af en annan fiende, enär det ständigt möter det ryska utvidgningsbegäret. Om häri ej ligger någon direkt fara för Sverge; så är det dock en möjlighet, som det måste taga i betraktande, och det är klart att det således ej kan ikläda sig förpligtelser mot Danmark utan att detta åtager sig vissa förbindelger i afseende på Sverge. Men som BSverge velat hafva rätten på sin sida och ådagalägga sin aktning för nationalitetsprincipen, som i vår tid är så mäktig i Europa, så har Sverge städse förklarat att, ehurtuväl det städse är beredt att medverka till försvaret af det egentliga konungariket Danmark, vill det-alldeles icke blanda sig i tvisterna mellan Tyskland och Danmark angående Holstein. Det har till. och med gifvit danska regeringen det rådet att öfvergifva det mesta af sina anspråk på allt land söder om Eidern samt att: — under förbehåll af vissa oomtvisteliga rättig: heter — taga till gräns denna flod som redan på Carl den Stores tid utgjorde skilnaden mellan Germanien och Skandinavien. Det är all anledning att tro att de svårigheter som genom dessa omständigheter kunnat uppstå redan äro fullständigt undanröjda. De bäda konungarnes möten, de mellan begge regeringarna och begge folken utbytta vänskapsbevisen angifva tydligt att om detta förbund — som längesedan är afslutadt i folkens tankar och önskningar — ännu icke blifvit officielt besegladt, så är det dock ganska nära att blifva det och hufvudvilkoren afgjorda. Detta förbund hotar hvarken någon särskild stats lugn eller verldens fred. Som det egentligen är defensivt lemnar det tvärtom Europa en garanti för jemnvigtens upprätthållande. Framkalladt af egna omständigheer och behofvet af inbördes försvar skall det skandinaviska förbundet stärkas af ti den och under freden skapa nya föreningsband mel:an de treme folken. Alla treskola visligt inse fördelen att åt sina försvarskrafter till lands och sjös gifva en sådan ut veckling att de törenade bilda ett någor: lunda homogent helt. De-skola inse nödvändigheten af att mångfaldiga de inbördes kommunikationerna. De skola erfara att de kunna, utan att uppoffra sin individualitet. antaga samma stadgar och bruk i mån saker, såsom i kommereiella ämnen, mynt 0. 8..V,, till stor vinning för deras inbördes förhållanden. Och detta föreningsarbete. denna sträfvan till ett mer och mer inner ligt och varaktigt samband motverkas icke af dynastiska anspråk eller täflan, utan gillas och understödjes tvärtom af de regerande: husen. Ännu en gång: det skandinaviskadtörbundet kan anses som en afejord såk, om äv icke officielt afslutadt. Det skapar icke någon ny stat i Europa, det gifver hvarken öfvervigt eller supremati åt någondera afde deri deltagande regeringarna, men ingen kan förbise att, Sverges roll härigenom har blifvit betydligt större. BSverge har egentligen den militära styrkan i Skandinavien. . Om det icke är förbundets hufvud, så blir det dess högra arm; och detär af vigt att, utan att landets friheter i någon män minskas, denna arm icke alltjemt blir hindrad i sina rörelser