Aftonbladet – 25 november 1862, sida 1

SS SAR CEOOLISRIG-D00--15080M YI från flera håll erfarit — begagnar alla tillfällen att med eftertryck och talent framhålla rättmätigheten af Danmarks fordringar samt gendrifva de tyska anspråken. Det skulle tjena till ingenting att i en svensk tidning börja en polemik mot den R:ssellska noten, som redan för längesedan blifvit ef Danmarks utrikesminister besvarad. Vi ha redan så många gånger omständligt yttrat oss om de danska förvecklingarne och specielt om Slesvig, alt vi helst förskona våra läsare från att vidlyftigare höra talas derom, intilldess något verkligt pytt uppslag skett eller händelser af vigt synas stå tör dörren. Vi kunna likväl icke underlåra att omnämna ett par uttalanden rörande Russells not; som förekommit, det ena. uti ett engeiskt och det andra i ett svenskt blad och som båda utgöra glädjande företeelser. Times yttrar sig i afseende på denna not uti en sanska skarp artikel, som vittnar derom, att om än detta blad med rätta beskylles för att ändra åsigter efter konjunkiurerna, det åtminstone är ganska konseqvent i afseende på den sunda och praktiska blick, hvarmed det från början betraktat detyska anspråken och planerna mot Danmark, och aldrig låter leda sig vilse, hvarken attyskt skrik eller tyska sofismer. I denna artikel yttras bland annat: En af de mest onödiga och skadliga depescher vi nyligen sett är den från Jord Russell til engelska sändebadet i Köpenhamn angående de danska hertigdömena. I denna bandling finna vicn fullkomlig uppoch nedvändning af hela den danska frågan och rentaf en uppmuntran till att äter upptaga en af de ledsammaste förhandlngur, som någonsin gjort ända på Europas tålamod. Vid läsningen at denna depesch och af andra, från samma hand nyligen utgångna, kunna vi ej aofhålla oss från den frågan om det är till. Englands fördel som dess utrikesminister gör till sitt yrke sti hälla för ngar ötver allting för hela menniskoclägtet och gifva korta tillrättavisuingar och detaljerade föreskrifter åt mooarker och fols. Vi ämna icke en gång till afbundla de mellan Danmark och Holstein eller Danmark och Slesvig pågående tvisterna om deras förfatltniog. Allt hvad om den saken kan sägas har gång efter annan varit sogdt i våra spalter, hvilka stått öppna för försvarare såväl af den danska som af den tyska politiken, och fastän lord Russell uu vil! åter påtruga oss de gamla förhandlingarna skola vi för närvarande förskona våra läsare från dem. Hela frågan är egentligen, om danska monarkien skall fortfarande bestå eller om d n. skall upplösas i 2—3 miniatyretater. Den danska uppfattningen är att alltsammans skall betraktas som en enhet, i hvilken de särskilta provinserna representeras efter folkmängden; den tyska uppfattningen är att ej blott Holstein, utan äfven Slesvig bör så mycket som möjligt lösgöras från Danmark — ja ända till den grad att de blifva oafhängiga stater under samma regent. För Tyskland är det en äregirighetssak, för Danmark en lifsfråga. Under dessa omständigheter tager lord Russell sig till — som det tyckes i följd af någon ny inverkan — att föreslå en organisk leg för danska monarkien, kastande öfverända allt hvad som är högtidligt faststäldt rörande denna sak, samt att frångå den politik som England följt under en följd af år. När vi i en depesch om en sje.fständig stats angelägenheter träffa på en 8 dan sats som denna: Bästa utvägen att för framtiden göra slut på detta vore att medgifva Slesvig fullkomlig sjelfständighet, nödgas vi fråga om det är en britisk utrikesministers pligt att leda Englands internationella ärender eller att ställa upp sig som den allmänna skiljedomaren öfver hvad som helst hvar som helst. Det ser underligt ut att just i det ögonblick, då arftagaren till britiska kronan står i begrepp att förmäla sig med en dansk prinsesse, drottning Victorias minister kan opäkalladt göra en regering, ölver hvilken han ej eger större rätt att befalia, än öfver Frankrikes och Rysslands, sådana förslag som: Holstein och Lauenburg skola hafva allt hvad tyska förbundet fordrar för dem? och: Slesvig skall ha rätt att styra sig sjelft och icke representeras i riksrådet.? Tvisten må vara beskaffad huru som helst, så kan det ej vara en britisk ministers kall att på det sättet på rak arm afgöra en annan makts lifsfrågor. Det är detta slag af fjeskande, men vanmäktig inblandning, som beredt vår utrikes politik så många afslag och som förminskat inflytelsen af våra råd vid tidpunkter, då vi med heder kunna gifva sädana.? gr Af nästan lika stort intresse är det attse Göteborgs Iandelsoch Sjöfartstidning, som under de sednaste åren, isynnerhet under en viss period förlidet år, varit föga gynnsamt stämd mot Danmark, nu vara långt mera på sin vakt emot de tyska sofismerna, då de framkomma i andra hand, och uttala sig med en klar och lefvande insigt om rättvisan af Danmarks sak, hvilket icke kan annat än väcka liflig tillfredsställelse. Vår göteborgske kollega yttrar i en ledande artikel om den Russellska noten följande: Då en statsman, i den inflytelseegande ställning som Englands utrikesminister, grefve Russell, framträder att lösa en invecklad poitisk stridsfråga, så eger man rätt att ställa det anspråket på hans handling, att han 1:o skall visa sig fullständigt känna det äfende, hvarom fråga är; 2:0 icke föreslå andat till sakens lösning, än som är praktiskt utförbart och ledande till målet. Gretve Russells note i den dansk-tyska tvistefrågan, hvilken först genom tyska tidnin. ar kommit ill den danska ailmänhetens kunskap, tillfredsställer. såsom hvar man lätt finner. in