grunder, eller de hade en fullkomlig känne dom-om dem, säkert är att deras violiner, hksom den fångna själen i legenden, fordra en skarpsinnig fråga för attförråda sinshemlighet. Då Ole Bull kommit så långt att bar upplöst hemligheten och fullkomligt förstod allt hvad som hörde till violinen och dess delning i sjuttiofyra afdelningar, harmoniskt blandande sig, och i sin samstämmighet frambringande. grundtonen för att mildras och förändras i öfverensstämmelse med den spelandes känslor, företog han sig att läta förändra stråken betydligt. Han lät göra den lång, tjock och tung, samt gaf den, genom en-tryckning af fingrarne, både kraft, finhet och vibrering, på ett sätt, som ej ens at den skerpsyntaste betraktare kunde upptäckas. Då han, som han trodde, fullkomligt kände violinen och gjort den till slaf af sin despotiska stråke, som ej ville tillåta ens skuggan af en ton att undslippa, fann han dock att det gifves toner, erforderliga för menniskosjälen och äfven för Huldrans, söm intet instrument kan frambringa: han försökte således att medelst föreniogen af två eller flera toner åstadkomma en illusorisk sådan. Deraf kommer hans färdighet att spela på tre, nej fyra strängar, och hans violins orkester-förmåga, hvilken gaf anledning till den besynnerliga berättelsen, att han hade en vän som, dold bakom scenen, spelade andra stämman. Deraf kommer äfven den dubbla karakteren af hans kompositioner, hvaraf en del äro ämnade att utveckla de redan gjorda upptäckterna och de segrar han vunnit på teknikens område, medan andra, trogna den ursprungliga tanken, skulle för verlden af slöja Huldrans mystiska gestalt. Bland de sednare nämner jag blott Et Steterbesög? och ?Slaget vid Kringelen, detsamma som hans farmoders broder, ekalden Edvard Storm, besjungit i ?Sinclairsvisan?. Med tillbörligt afseende på att han sjelf möjligen icke vore i stånd att lösa problemet, har han lemnat detåt kommande släg