Aftonbladet – 22 november 1862, sida 2

nini församlade hvarje afton oräkneliga åhörare omkring sig. En afton då Ole Bull hemkom från en konsert der han tjusats af Malibrans sång, gick han sent till sängs, och fann då han vaknade nästa morgon, att hans värd hade rymt, medtagande allt hvad som fanns i huset, konstnärens kläder, penningar och till och med hans violin. Ensami den stora staden, med knappast så stor kassa att han under en veckas tid kunde betala på ett dåligt hotell, skulle han snart blifvit bragt i det yttersta: elände, om icke följande händelse inträffat. Under den sista middag han var i stånd att betala, fästes hans upp: märksamhet på en främling af ovanligt ut seende, och på sin fråga hvem det var, erhöll han det svar att värdinnan misstänkte. det den okände kommit dit för att: bevaka huset. Några minuter sednare frågade främ lingen Ole Bull med hög röst, huru hån vå: gade kalla honom en spion? Norrmannen svarade honom lugnt och manligt, hvarpå främlingen bad honom följa sig ned på gatan. Ditkommen, sade han: j Jag vill förklara detta för er, jag är i hemlighet förälskad i ett fruntimmer som ibland helsar på er värdinna, och ni skall en dag få höra att jag enleverat henne. Detta anförtror jag åt er finkänslighet. För er vill jag göra något om ni har mod och fem francs. Godt, sade Bull, jag kan måhända skaffa mig båda delarne. Hör då hvad jag vill säga er: ni skall i afton gå till Frascatis (det ryktbara spelhuset); gå genom det första rummet in i det andra, der man spelar rouge et noir, och då en ny taille börjar, så sätt era fem francs på rouge, och låt dem ligga der. Bull lyckades med någon svårighet att få låna fem franeg, gick med dem till Frascati,