Aftonbladet – 22 november 1862, sida 2

och följde den okändes föreskrift med all noggrannhet. Han kastade sina fem francs på rödt — rödt vinner — de fem francs äro tio — de tio blifva tjugo och så vidare. Bull stod orörlig, rödt vinner oupphörligt, till de spelandes förvåning, och gulahögen framför honom ökas alltjemt. Det var som om jag haft feber4, sade han sedermera då han berättade. denna händelse, jag handlade som under inflytande af en annans kraft än min egen; ingen, som ej blifvit så pröfvad som jag, skall förstå mina känslor — jag var ensam i verlden; nästan drifven till det yttersta, med en afgrund af Höd och elände framför mig, och dock med en känsla af något inom mig, som förijenade att i sista ögonblicket finna en räddande hand. På en gång sträckte sig ur den kring spelbordet församlade hopen en fin, hvit hand, som lätt gled öfver det uppstaplade guldet; men i samma ögonblick framsteg den bleke mannen som vunnit det till bordet, och den lilla hvita handen stannade i norrmannens, hvilken grep derom likt en jernhand. Ett jommeran från en qvirnas jippar hördes, flera röster ropade å la porte! å lå porte!4 men en man helt nära Ole Bull, med en lugn klar stämma, hvars makt: alla i rummet tycktes känna, yttrade: Madame, låt bli det der guldet; till Bull -sade han: min herre, var så god och tag edra penningar:4 (Denne man var Vidocq, hvilket Bull sedan fick veta.) Mekaniskt tog norfmannen sina penningar (400 francs), men varstod likväl som fängslad af någon underbar makt vid spelbordet,-och säg till sin förvåning rödt vinna ända till slutet af taillen, så att om han haft Smod4 och låtit sina penningar ligga qvar, så hade han denna afton blifvit en rik man. Emellertid hade