Aftonbladet – 21 november 1862, sida 3

OD mma 2 DO DD a ej heller medborgaren göra, sedan han i bevä ringens leder fullgjort den förnämsta delen a sin värnepligt. Men genom lag måste landtstor men bekräftas. såväl derföre, att ingen må kunn: vägra sin medverkan som derföre att fienden ce må erhålla någon förevändning att betrakta des verksamhet såsom uppror eller röfveri. Den nu pågående ädla och fosterländska rö relsen att skaffa sig vapen och öfva sig i dera begagnande för att i nödens stund biträda riket krigsmakt, har erhållit namnet skarpskytterörelsen och de sällskaper, som för detta ändamål frivil ligt bildas, hafva kallat sig frivilliga skarpskytte föreningar. Nu vill skarpskyttar egentligen säga soldater som uppnått en högre grad af skjutfärdighet ä andra, hvarföre de äfven beväpnas med de bä sta gevär, som kunna anskaffas, samt i krig är ämnade att användas vid särskilda tillfällen. Änskönt skarpskyttarne visserligen skaffa sig goda gevär samt göra målskjutningarne till en väsendt lig del af sin verksamhet, så kan man rimligt vis icke vänta att alla deras medlemmar, a! hvilka största delen aldrig förut handterat et vapen, skola blifva skarpskyttar i ofvannämnde mening och såsom sådane tjenstgöra i krig. Der. till. fordras naturliga fallenheter, som icke ens inom flertalet af den stående armåen äro att påräkna. Men frivilliga skarpskytteföreningarne äro den fö sta början till en landtstorm, den tredje beståndsdelen af rikets försvarsstyrka. Det är deras uppgift att med ord och Handling visa det vara nationens mening, att en landtstorm bildas samt derigenom förmå regering och ständer att på ett sä:t, t I som likväl icke för mycket förnärmar frivillighetsidn, lagstifta i saken och kraftigt understödja densamma, hvarförutan svårligen något i större skala kan åvägabringas. För att skarpskytteföreningarne skola kunna Janvändas såsom landtstorm fordras, att de hafva en viss organisation, en viss öfning samt en så vidt möjligt är med armån likartad beväpning och utrustning Jag vill här skärskåda, hvad deinämnde hänseende redan sjelfva gjort samt hvilket understöd staten möjligtvis bör lemna. I afseende på organisationen hafva de frivilliga skarpskytteföreningar, som ingått på kongl. förordningen af den 8 Mars 1861, åtagit sig töljande ganska vigtiga förpligtelser. Då krig emellan Sverge och främmande makt blifvit förklaradt eller rikets lugn af yttre fiende så allvarligt hotas, att svenska krigshären mobiliseras, skola de, efter uppbåd genom den embetsmyndighet K. M:t utser, fullgöra hvilken tjenstgöring som helst inom det område de sjelfva för sin verksamhet bestämt, och detta under så lång tid, som vederbörande anser lämplig. Under denna tid underkasta de sig äfven gällande krigslag, dock, i tillämpliga delar, med iakttagande afde i kongl. brefvet af den 21 Mars 1811 för Gotlands nationalbeväring stadgade särskilda bestämmelser. Derjemte eger K. M:t att utvälja äfven befälhafvare bland trenne personer, som föreningens medlemmar sjelfva utse. Slutligen skal! förening omfatta visst område, såsom stad, socken eller härad. Dessa äro kongl. förordningens bestämmelser. Vidare äro de flesta föreningar indelade på korporalskaper af ungefär 25 man; af 4 sådana korporalskaper bildas ett kompani, hvilket således räknar omkring 100 man; och är föreningen mycket stor, bildas af 4 kompanier en bataljon. Allt befäl, utom öfverbefälhafvaren, såsom korporaler och vice korporaler, kompanichefer och vice kompanichefer välja föreningarne sjelfva på bestämda tider. Detta befäl utbildas särskildt inom föreningarne. Endast bataljonschefsbefattningen anses fordra sådane specielt militäriska egenskaper, att de blott hos en man af yrket kunna finnas; der säledes öfverbefälhafvaren ej på samma ging kan vara bataljonschef, användas härtill särskilda för tillfället antagna bataljonsinstruktörer. Som man ser, hafva således skarpskytteföreningarne en för knget ganska brukbar och med armån temligen likartad organisation. Föreningarne ega enligt kongl. förordningen gata bestämma området för sin verksamhet. sigterna hafva härom varit delade, i det somliga föreningar för sig bestämt mycket stora, andra mycket små områden. Önskligt vore, om i detta hänseende några bestämda principer, öfverensstämmande med fordringarne på landtstormens verksamhet, kunde göra sig gällande. Ofvan är visadt, att armån i beväringen har en tillräcklig och aldrig utsinande källa till ersättning af lidna förluster. Skarpskytteföreningarne behöfva följaktligen icke ur denna synpunkt underkasta sig samma vilkor som beväringen, d. v. s. låta använda sig hvar som helst inom rikets ränser. Ofvan har jag äfven antydt den rent okala karakter, landtstormens militära verksamhet innehar. Den andel, landtstormsmannen har I. i landets försvar, gör det ej nödvändigt för... ho-å nom att långt aflägsna sig från hemmet. Äfven andra skäl hindra honom derifrån. Han går ut med egna kläder och skodon, som snart förslitas, och med liten packning; ty någon tross kan ej tänkas organiserad för landtstormen. Derjemte måste han i de flesta fall lefva på egen kost eller hvad som tillfälligsvis kan öfverkommas, då man knappast kan antaga att några förråder : för landtstormen skulle anskaffas. Dessa båda omständigheter torde ådagalägga, att han hvarken någon längre tid kan vara från hemmet eller på något långt afstånd deri från aflägsna sig. Dertill kommer omsorgen för den qvarlemnade familjen och egen lomen, som aldrig genom lagar kan förqväfvas och hvilken äfven torde draga honom dit. Vill man således hålla sig vid det möjliga och utförbara, som äfven ur militärisk synpunkt är fullt tillräckligt, samt icke sätta en stor och fosterländsk ide på spel, så bör man hvarken af ärpskytteföreningarne fordra för stort områdelå för deras verksamhet, ej eller böra dessa sjelfva taga sig något sådant. Det egna häradet, och de härader, som närmast angränsa till detsamma, torde på de flesta ställen komma att utgöra den vidträcktaste skådeplatsen för landtstormens rörelser. Ett sådant afrundadt område är till och med ämpligare än länets gränser; ty inom detsamma kunde man visserligen bli kommenderad från den ena ändan till den andra, ibland 20 å 30 mil; men å andra sidan behöfde de, som bodde vid sränserna ej gå ett steg utom desamma. Der befolkningen är mycket gles, såsom t. ex. i Norrand, torde egen och närmast angränsande sockpar vara tillräckligt vidsträckt område. Ja, stälen finnas, der detsamma till följd af deras beägenhet ytterligare bör inskränkas, nemligen ricets kuststäder, som under loppet af ett krig ständigt äro hotade af fiendtliga landstigningar och derföre aldrig böra blottas på försvarare. Det torde emellertid vara lärapligast att, såsom kongl. förordningen förntsätter, åt skarpskytteföreningarne sjelfva öfverlemna att öfverenskomma om vissa grunder för bestämmandet af deras område. Det andra vilkoret för att skarnskvtteförenin