Aftonbladet – 21 november 1862, sida 3

anländ till Kristiania, möttes han der af gamla bekanta, skolkamrater från Bergen, vilka bådo honom spela på en konsert, som skulle gifvas för något välgörande ändamål. Men4, sade Ole, min far har förbjudit mig att spela. Skulle väl din far förbjuda dig att göra en god gerning? Det är sannt; det förändrar saken något, och jag kan skrifva och bedja honom om förlåtelse. Alla som uppträdde vid denna konsert, voro dilettanter, och två af dem äro nu statsråd. Följande afton hade en af de yngre professorerna vid universitetet en violinqvartett hemma hos sig, och Ole blef ombedd att deltaga deri. Min far sjelf skulle säkert gerna se att jag stode i godt förhållande till en af professorerna?, tänkte Ole, och gick. Man spelade hela natten, ända till klockan sju på morgonen, och klockan nio skulle Ole undergå det till studentexamen erforderliga skrifprofvet. Knappast i stånd att hålla ögonen öppna, skref han en latinsk kria, som underkändes, och enligt universitetets stränga klassiska reglor, blef han för detta år Ckuggad4. Idjupaste förtviflan begaf han sig till sin värd från föregående afton, den musikaliske professorn, och beklagade sig; denne skrattade blott och sade Min unge vän, det är det bästa som kunde hända er! Tror ni er kanhända skapad för ett pastorat i Finnmarken, eller en mission bland lapparne? Visst icke! Det är edra vänners önskan att vi skall resa utrikes, och under tiden är ni utsedd till musikdirektör ad interim i härvarande filharmoniska och dramatiska sällskapet, ty gamle Trane har blifvit sjuk. (Forts.)