Aftonbladet – 21 november 1862, sida 3

de. snart, att han ej kunde föra honom längre i konstenz3 studium och lemnade Bergen kort derefter, till alla sina vänners förundran. Denna hans afresa tillskrefs åtskilliga orsaker; jag skulle vilja förklara den med den gamla danska sagan om elfkungen, som måste försvinna, då en verklig konung inträder i hans rike. Men man bör ej föreställa sig att konstnären med ens besegrade alla hinder. De händelser han upplefvat, skulle vara tillräckliga att göra Ole Bull till en romanhjelte, och jag tror att de, äfven hel: enkelt berättade, skola vara af intresse. Sedan Paulsen lemuoat honom, hade den unge Ole flera lärare, till största delen danska artister, komna till Bergen för att gifva konserter, men denna undervisning var naturligtvis ganska fragmentarisk, och slutade alldeles med hans tolfte år. Hans far, com önskade att han skulle blifva prest, gaf honom till lärare en viss Musteus, en man med vidsträckta kunskaper, men som, då han sedermera anställdes vid en skola, ådrog sig allmänt missnöje för sin stränghet. Vid den minsta förseelse af någon lärjunge sammankallade han nemligen alltid hela skolan, och efter en brinnande bön att det straff, han ämnade ålägga, skulle blifva helsosamt för förbrytarens själ, föll ban öfver honom som en barbar. Denne lärare, som ansåg musiken oförenlig med Oles öhiga studier, förbjöd honom att spela, så alt gossen numera blott om nätterus kunde öfverlemna sig åt en böjelse, som genom förbudet snart växte till passion. Då han vid aderton års ålder skickades till Kristiania, för att taga studentexamen, bad honom hans far på det allvarligaste att låta bli att spela, och Ole begaf sig till universitetsstaden med den bestämda afsigten ettlyda honom. Men,