KONSTNÄREN FRÅN NORGE. (Ur Corn5lll Magarne) I London, och ej allenast i London, ty jag har äfven besökt Surrey, Kent och ön Wight, anmärkte jag med förvåning att folket aldrig hördes sjunga; under alla mina vandringar genom gator och gränder, på landsvägen eller i skogen, träffades aldrig mitt öra af en enda verklig folkvisa, ty jag räknar icke såsom sådana de mer och mindre dåliga sånger, hvilka på gatorna utföras af en och annan individ, som sjunger för penningar. Folkets sång, folkvisan, kommer, så alt säga, från luften; den strömmar fram ur skogen, ur bäcken, från bergen; den lefver i sagan, istraditionen; den blef aldrig komponerad, aldrig inlärd. Jag minnes att då jag en gång tillika med en af mina vännerpasserade Towerhill, vi på en gåeg fingo höra nägra jemmerliga toner ljuda ur en der församlad folkmassa. Jag frågade hvad det var, och erhöll till svar att det var en balladsångare?. Jag skyndade till stället för att uppfånga ett, om också aldrig så sträft Jjud af engelska folkets sånger — ack, det var blott en hungrande qvinna, som i falska toner tiggde om bröd och som bjöd ut-tryckta visor till ea!a Mina tankar återvände till den til då besökte Norge och då jag efter lärden Fartindsjön stannade 1 Vesifjorddul, der Aagot, dottren till Ole, min vänlige 1, i skymningen nedtog sin giga och sj till. O, dessa ljufva, enkla sånger, som andas en barnslig tro på ett hemlighetsfullt öde, som utvälja det trognaste hjertat, den skönaste flickan, den tsppraste yvglingen till den djupaste smärta, den hemiigaste