Aftonbladet – 21 november 1862, sida 3

karlar och huldror, dvergar och troll, liksom på evangelium, hvilket dock ej hindrade henne att vara ganska skarpsinnig och klok, samt framför allt särdeles förtjust i sonsonen, lille Ole. En dag, då Ole var sex eller sju år, fick han plötsligt en uppenbarelse om att musiken var något som kunde reproduceras. Detta gick så till: han lekte en dag helt ensam på ängen, då han fick se en blåklocka som sagta vaggade för vinden. Han tyckte då att han hörde blomman sjunga, ackompagnerad af gräset — tyckte att han hörde naturen sjunga — och företog sig att spela fiol på ett stycke trä, med en pilqvist till stråke. Då hans morbror sedan fick se gossen spela på detta Jjudlösa instrument, gaf han honom en liten violin, och ett år sednare, då vid en qvartett efter middagen förste fiolen helt beskedligt stannade under bordet, fick Ole spela hans stämma, hvilket han gjorde till allmän tillfredsställelse, oaktadt han ej kände noterna. Nu förklarade hans mor, att han borde lära att spela. En dansk vid namn Paulsen hade händelsevis kommit. till Bergen, och betagen af det lustiga, glada sällskapslifvet der, hade han stannat qvar, uppskjutande sin hemresa månad för månad, och hade på det sättet hunnit nära sextio års ålder. Han var en verklig konstnär, ytterst känslig för alla konstens skönheter, och ganska hemmastadd i hvad som rörde dess lagar, samt var outtröttlig i dess utöfning, ly han spelade vanligen så länge det fanns en droppa qvar i den konjacksbutelj man satte framför honom. Då hans rock blef allt för trådsliten, skänkte hans vänner honom en ny, och stundom gaf han en konsert, som inbringade honom några hundrade riksdaler. Denne man blef Oles lärare, n:en förklara