Aftonbladet – 21 november 1862, sida 2

BRI REA ESSSEDAN Fen ne SSRK ANS RET ATRABBESEESKA grå VIPS Rå aftonen passerade bemälde gata. I mörkret unde kusken ej observera att stenläggningen var upprifven på en sträcka af omkring 25 alnar, och plötsligen befann sig den stora vagnen med hästar och allt våldsamt kullslagen och kastad mot gatan med sådan häftighet, att seldonen sprungo sönder. Förskräckelsen blef naturligtvis stor, men underbart nog skadades ej betydligare någon af de i vagnen befintliga. a — Om en i Ovansjö i Gestrikland bosatt gammal björnjägare vid namn Johan Kjellberg meddelar Hudiksvalls Veckoblad följande autobiografiska uppsats: Jag är född i Husby socken i Dalarne 1800, och började redan vid tretton års ålder att springa med bössan för att jaga rofdjur, men med föga framgång, i brist på hundar. Jag kan indela mina jagter efter mina hundar. Först 1824, då jag flyttade till Ofvansjö, fick jag en som var god; jag kallade honom Chasse, och jagade med honom till 1839, och fällde för honom 2 björnar och 110 loar. Mellan 1839 och 1842 hade jag ingen hund, men tog under denna tid 6 björnar i sax och en mängd rälvar, på hvilka jag ej hållit räkning. Är 1842 fick jag två hundar, valpar efter min gamla Chasse; med dem började Jag ånyo jaga, och hade dem qvar till 1854, samt fällde för dem 8 björnar och 45 loar, samt ett stort antal räfvar, uttrar och mårdar. Vid jultiden 1854 hade hundarne en natt kommit ut och förblefvo borta; jag måste ut för att söka dem, och påträffade deras qvarlefvor i en skogsbacke ej långt från mitt Tam Snön var tilltrampad af hundar och vargar, och det syntes att mina pojkar ej utan skarp strid fått sätta till lifvet. Lyckligtvis hade jag två ättlingar till dem, hvilka ärft sina fäders hat till skogens vilda djur, och för hvilka 3 björnar, 4 vargar och 28 loar måst bita i gräset. Den ene af dem, Badin, en stor, grof hund, som ej visste hvad fruktan var, stupade på ärans fält. Öfvermodig af sina framgångar vågade han sig för nära en gammal björn, som blifvit uppdrifven ur sitt ide, och fick för sin djerfhet plikta med lifvet. Den andre, Storm, lefver ännu; men full af krämpor och blessyrer är han nu, liksom jag sjelf, temligen oskadlig för skogens vilda bestar. Således har jag inalles dödat och fångat 19 björrar, 4 vargar och 1 3 loar; på de smärre rofdjuren har jag ej brytt mig om att hålla någon räkning. Nu vill jag berätta något om mina jagter: Den största björn jag skjutit var en gammal hane, hvilken jag fällde 1851 utan stort besvär. Min hund hade fått upp honom och skällde ståndskall; när jag kom honom på 100 stegs håll lade jag till ögat och sigtade under venstra bogen; som skottet small högg björnen tag i en närstående fura, men släppte genast taget och vände benen i vädret samt hade inom en minut ej minsta tecken till lif. Han vägde omkring 30 lispund. tt par gånger har jag varit ute för äfventyr med björn. En gång kom bud till mig att Ockelbofinnarne jagat ned en björn till Uhrforss bruk, en half mil från min bostad; jag begaf mig då åstad, medtagande min son och mina hundar. Vi hunno upp nalle på en tallhed; när vi fingo se honom fyrade vi af begge två, men då hållet var långt, träffades han endast i bakdelen. Han begaf sig då till ett snår, der hundarne fingo stånd på honom. Min son, för hvilken kulan fastnade i pipan då han skulleladda om, blef efter, men jag skyndade fram till snåret och fick se björnen ligga på 10 steg. Jag sigtade åt hjertat och fyrade af med god verkan, ty en blod. stråle sprutade fram. der kulan träffat, men björnen reste sig häftigt och rusade på mig samt högg med rameh efter mig. Lyckligtvis fick han ej tag i mer än mössan, ty jag kastade mig åt sidan. Nu sprang björnen åt det håll der min son var. De möttes vid en berghäll; min son gaf sig undan, men sköt bakom sig och träffade nalle i venstra frambenet, som gick af. Björnen hoppade nu på tre ben och stannade ett stycke derifrån; när vi ånyo hunno upp honom stod han stödd mot en berghäll. Vi gåfvo honom då fyra skott, så att han föll ner; jag spr.ng då fram och stötte knifven i honom, men han fortfor att sparka och lefva ännu en god stund. Någon så seglifvad björn har jag ej sett. En annan gång var jag ute för äfventyr fast jag ej var på jagt. Det var pingstlagsmorgonen 850. Jag var till skogs för att leta efter får som kommit bort. När jag kom till det ställe, der jag sett fåren dagen förut, blef jag, på andra sidan en kärrpuss, varse tre hästar, som mig tycktes. Men i samma ögonblick rusade de efter mig, och jag fann då att det var tre stora björnar. Klent var jag rustad, ty jag hade intet annat vapen än en risqvist; i min förskräckelse slog jag ifrån mig med den, då björnarne voro nog beskedliga att vända om, men inom några ögonblick kommo de ånyo emot mig. Jag fattade då skyndsamt tag i en närstående gran och klängde upp i den ett godt stycke. Björnarne svängde nu mumlande omkring trädet, då jag bröt af qvistar, hvilka jag kastade ned på dem, samt hojtade och ropade. Till sist lomade de af, och när jag kom ner fick jag se huru det hängde ihop; de hade slagit nio får och ville fösa bort mig från våldsplatsen. Hvad loen händer det ofta att han, häftigt förföljd af hundarne, tar sin tillflykt ien bergsskrefva. Om man då kopplar hundarne och tyst stannar qvar utanför, så kommer han ut igen om några minuter. . Elgar har jag skjutit åtminstone 50 stycken. Ända till vintern 1851 var det mycket ondt om elg i mina trakter, men sedan dess bar här varit god tillgång på dessa djur.