Aftonbladet – 21 november 1862, sida 2

sammans pl dem, som ha in:re a hr Björck i misskredit. I afsecnde på möjligheten alt några af junkra ledare kunde förelafva några. planer alt rata ministören och undanskjuta repres onsreformen, yttrade vi oss deremot ej på annat sätt, än att vi trodde till. och med juckrarne hå så mycken politisk: takt och iljoing, att de klart måste falta, att en Eric-Sparre-ministår vore en absurditet. På sitt vanliga sätt att föra polemik har Dagligt Allehanda dock låtsat som skulle vi förnekat tillvaron af hvarje dylikt sträfvan:e från junkrarnes sida och yttrar att Alftonbledet borde hafva iskttagit den försigtigheten att ej i samma artikel förneka det som nästan alla veta vara sannt, ett ytt rande som afser alt låta oförmärkt en insinuation framstå, att uppgifterna i fråga om hr Björek ändock kunde inneböra någon sanning. Emellertid har man nu äfven från det andra hållet velat afskudda sig hvarje tenke på de planer, som ryktet haft att omförmäla, såsom man finner af nedanstående till os3 i dag insända skrifvelse, som icke är updertecknad med något namn, men af hvars innehåll aldeles otvetydigt framgår, fån hvem densamma förskrifver sig: Til Redytionen af Afionbladet. Med anledning af det rykte om en tillämnad ministöriörändring, som Dagligt Allehanda satt i omlopp, bur redaktionen, i afseende på en af de uppställda kandidaterna, uppträdt med en vederläggning, hvari framställes den frågan: Hvad är meningen med dessa ständigt förnyade anfall mot denna person, detta utspridande af grundlösa rykten om honom? Iastämmande i denna fråga skulle vi vilja utsträcka den något vidare och således hemställa: Hvad är afsigten med dessa ständigt förnyade anfall emot en annan af de uppställda statsrådskandidaternra, rörande hvilkev, sedan man i åratai sökt at: beröfva honom såsom enskild person heder och ära, man allt ifrån början af innevarande riksdag utspridt det ena grundfelska ryktet efter det andra, såsom: att han jemte två andra uppgifna personer, med hvilka han likvål, under loppet af två är, icke snnat än tillfälligtvis och r samtidigt någr onblick varit i berörisg, skulle uppgjort icke miedre än två serskilda i detalj uppgifoa representationsförslag; att han sökte motarbeta den puvarande ministören; och slutligen att han hade för afsigt att störta den, för aut sjelf jemte andra efterträda densamma? Om man också vore benägen att tillerkänna hosom d lumpna fålängan att minisidr för att uppnå den rda lött, att få för en stund intaga en taburett, är man väl berättigad att tilltro honom nog bulvuclöshet att der till välja tilllället just nu, då platser innehafvas af män, som gången efter införandet at statsskick obestridligen åtn odelade förtroende; och tilläggom: obestridligen frrijena det? Denna omständighet ensam synes fuilt klig lägga detta rykte, oufsedt att man her nägon den ringaste anledning att antega, det hun vore benägen att utbyta en plats, der han är väl sedd, ersot en annan, der han, till följd af långvariga bearbetninger, icke skulle blifva det. Har ban under sin hitvilla tillryggalagda bana gjort sig kävd för fåfänga, för vanvett, elier för att eftersträfva det omöjliga? Har han icke under flera riksdagar i fråga om kriminal lagstiftningen, under den sednaste i fråga om religionsfriheten och handelslogstiltningen, med ifver arbetat för reformer och i allmänhet ådaaalagt att han i de frågor, som det tillkommit honom att behandla, uppfattat tidens iordringar? Och beträffande slutligen representationsfrågan, som för närvarande utgör euardo rei: när, hvar eller buru har han ( denna fråga uppträdt på ett sätt, som berättigar till det antagande, att I skulle motsäta sig en tidsenlig förbättring? Då således dessa rykten, likasom de flera, som tid efter annan sättas i omlopp angående denne pe sons offentliga och enskilda lif, påtagligen med afsigt uppdiktas och utspridas från okända händer, så hemställes om icke något mera varsamhet torde erfordras vid deras reproducerande, helst man icke lärer kunua för hvarje gång uppträda till deras vederläggande. S. Det är oss ett nöje att taga fasta på de medgilvanden, som i denna uppsats göras i seende på absurditeten af en E-ic-Sparrisk v och som mycket nära synes öfverämma med hvad vi härutinnan redan yttrat. Insändaren medgifver att Eric Sparre om minister skulle bli icke väl sedd, d. v. s. impopulär; han anser att det skulle innebära en hufvudlöshet?, ja ett vanvell? af Eric Sparre att försöka undantränga din nuvarande regeringen, för att sjelf bilda en minister — hvilket är betydligt starkare uttryck än vi begagnat. Såsom, ett ganska märkligt tecken derpå, huru man på alla håll börjar känna i luften att det icke går an alt visa sig såsom motståndare af representationsreformen, annotera vi yttrandet, att denna fråga utgör cardo rei och alt den minister, som gjort denna frå ,as genomförande till en hedersseak för sig, är i rättvist åtnjutande af nationens förtroende. Högst betecknande för situationen är det äfven, att insändaren med pathos frågar när, hvar och huru Eric Sparre motsatt sig en tidsenlig? representationsreform. Vil anmärka dervid endast, att alla, äfven del utrakonservativa, ju pläga förklara sig intresserade för en reform, det är blott om tiden och sättet? som de. i likhet med del 1(