Aftonbladet – 21 november 1862, sida 2

Mrs Lecount lutade sig fram öfver bordet och räckte Noel Vanstone sin hand. uTack, mr Noel4, sade hon. De femtusen punden äro en godtgörelse af er far, för hvad jag gjort för honom. Orden i ert testamente äro en godtgörelse af er, för mina tjenster i ert hus.4t Ett svagt leende sväfvade för första gången öfver hans ansigte. Det tröstade honom, vid närmare , besinning, att saken ej hade fått en sämre utgång. Det ver en balsam för hans sinne att kunna betala sin tacksamhetsskuld genom en försäkran, som åtminstone under hans lifstid ej var acceptabel hos hans bankir. Hur det förhöll sig med hans far, det lemnade han derhän — han hade emellertid blifvit qvitt Lecountför godt pris, det var då säkert. tAnnu återstår något att skrifva, sir, återtog mrs Lecount, innan denna plågsamma men nödvändiga pligt är fullgjord. Sedan den obetydliga frågan rörande min doration är afgjord, så komma vi till den egentligt vigtiga affären. Bestämmandet ver er stora förmögenhet för framtiden väntar nu på ett ord af er: Till hvem skall den gå?4 Han började ånyo vrida och vända på sig. Till och med då han handlade under förtrollningen af sin unga makas allsmäktiga behag, hade han icke utan en plågsam känsla kunnat skilja sig från en del af sina vikedomår — på papperet. Han hade dock nthärdat denna plåga, han hade underkastat sig offret. Och nu såg han åter samma plåga för sig för andra gången. Kanske kan det underlätta ert beslut, sir, om jag förnyar en tråga som jog redan vt sång har gjort er4, anmärkte mrs Lecount. (I det testamente som ni gjorde, uppmanad f er hustru, till hvem lemnade ni åter