Aftonbladet – 20 november 1862, sida 3

an EE RT Vidare redogjorde talmannen för åtskilliga från le öfriga stånden ankomna protokollsutdrag, hvaraf en del förklarades hvilande till nästa plenum och en annan del lades till handlingarne. SKAKAR kjutsskyldighetens skiljande från jordbruket. Vi meddela härnedan den af Jonas Andersom från Östergötland väckta motionen i detta ämne: Om det i allmänhet kan sägas, att ett ämne zenom att ofta återupprepas slutligen förekommer såsom utnött och omfattas med allt mindre värma och deltagande, så kan det deremot icke örnekas, att hvarje fråga, den der hvilar på rättvisans grund och i medvetandet derom framhålles, både kan och bör förnyas utan fara att vlifva värdelös, äfven om den mänga gånger måste upprepas innan nöjaktigt svar erhålles. Af sistnämnde beskaffenhet torde frågan om ett rätt vist ordnande af skjutsningsbesväret inom vårt land få anses vara; och jag vågar fördenskull iterigen framställa denna angelägenhet till nu försrtade riket ständers pröfning och behjervande. Den under århundraden försporda och ofta återkommande klagan öfver den på en del af svenska jorden lagda skjutsningstungan torde ensamt i och för sig vara nog betecknande för att påkalla tillbörlig uppmärksamhet; men så länge nan trott, att denna klagan härledt sig endast rån en tillfällig känsla af den tryckande bördan atan medvetande af den från roten gående orättvisan, har man blott sökt att genom palliativmedel nedtysta ropen. En klarare insigt om all män rätt harlikväl alltmera nedträngt på djupet af svenska folkets medvetande och i samma mån har äfven frågan om skjutsningsbestyrets ordnande blifvit försatt i sådan ställning, att forlomdags och hitintills användbara åtgärder derid numera icke kunna vara eller blifva tillfredsställande. För att icke allt för mycket förlänga denna motion genom att uppställa en fullständig historik öfver skjutsningsväsendets uppkomst samt anföra orsakerna till dess bibehållande i det kick, hvari laglösheten bragt detsamma, tager jag mig friheten att för upplysning i dessa af. seenden åberopa och hänvisa till det grundliga och sakrika betänkande, som allmänna besvärsoch ekonomiutskottet vid 1856 1858 årens riksdag under n:o 110 i ämnet afgifvit. Af denna till grunden gående utredning finner man, att skjutstungan leder sina anor från våldet och förtrycket och är en af de qvarlefvor, som ännu beteckna det tidehvarf, då den fysiska kraften var allrådande, samt att denna genom våldets makt sålunda påtvingade börda aldrig såsom sådan lagligen blifvit fästad uteslutande vid svenska jorden och dess odlare. Sedan den betryckta allmogens klagan öfver de framfarande skarornas tilltagsenhet slutligen lyckats framtränga till tronen, utfärdade visserligen regenten tid efter annan reglerande påbud, afseende attinågon män stäfja missbruken och de resandes anspråk; men sjelfva skjutsningsturgan förblef deck fortfarande hvilande på jordbruket. Grundatsen af full ersättning för de skjutsandes bevär har dock vidhållits vid alla de bestämmelser, som i skjutsfrågan af vederbörande medde lats, och genomgått hela utvecklingen af denna angelägenhet. För i kronans ärenden stadde tjenstemän var väl till en början särskild rättighet till skjutsnings erhållande förbehållen, men från den sk dighet, som i sådant afseende blet de skjulsande ålagd, friköpte sig desse redan år 1642 genom en ännu i dag utgående afgäld, under namn af skjutsfärdspenningar. Om skjutslegan får antagas, vid den tid, då sådan först kom i freza, hafva ersatt skjutsnings besvärets då varande fulla värde, så kan likväl detta icke sedermera och aldra minst på sednaste tiden sägas hafva varit fallet, sedan myntärdet fallit utan någon deremot svarande förhöjning i skjutslegan samt jordens stigande odling och näringsflitens utveckling höjt värdet al arbetskrafterna, på samma gång som tillgången på dessa blifvit knappare till följd af arbetsgifvarnes växande antal. I hvad mån skjutslegan för närvarande motsvarar skjutsens verkliga värde synes bäst af de betydliga tillskott, som till inrättade skjutsentrepenader måste utgå. Med anledning af de vid hvarje af de sednaste riksdagarne till allt större antal väckte mo2tioner för åstadkommande af förändring af det oefterrättlighetstillstånd, hvari skjutsväsendet för närvarande befinner sig, samt på grund och med ledning af här förut antydda utredning jemte ständernas vid 1856—1858 årens riksdag vidtagna åtgärder och uttryckta åsigt i frågan, framställde ändtligen sistiidne riks ags sammansatta statsoch ekoromiutskott i betänkandet n:o 8 till rikets då församlade ständer det förslag: att gäst gifveri-hålloch reservskjutsen samt postskjutsen skulle skiljas från jordbruket och öfvertagas al staten. Efter det en så grundlig utredning af ämnet föregått samt den allmänna meningen i frågan vunnit sådan stadga och så otvetydigt uttalar sig, kunde man knappast föreställa sig att berörda förslag skulle mötas af något allvarsam: mare motstånd hos de särskilda riksstånden: men att så likväl skedde samt så väl sjelfva behandlingssättet af frågan hos vissa riksstånd. som ock dess slutliga utgång gifver ett ytterligare bedröfligt bevis på huru föga säkerhet mar under närvarande förhållanden eger derom, ät ens de rättvisaste och billigaste önskningar och förslag skola vinna ständernas bifall. Härvid skulle visserligen kunna invändas, ati åtminstone postskjutsen till följd af rikets stän ders vid sista riksdagen fattade beslut blifvit skild från jordbruket; men då, enligt en i äm net utfärdad kongl. förordning, postverket ännu eger att i flera fall anlita gästgifveri-hålloch reservskjuts, finner man att äfven denna skjutsning ännu ytterts hvilar på jordbruket. De skäl, hvilka f slagets motståndare anfört till stöd för sin åsigt, äro dels-så utnötta och dels så stridande mot all sund. slutföljd, att.de näppeligen förtjena någon vederläggning. Så framhålles, t. ex., dels att erforderliga medel för skjutsens ordnande på statens bekostnad för närvarande icke vore att tillgå och dels att utgifterna härför skulle blifva alltför kännbara för statskassan att bära; att skjutsningsbestyrets öfvertagande af staten i allmänhet skulle medföra hvarken moralisk eller ekonomisk vinst; samt att våra förhålland-n ännu icke vore mogna för ifrågavarande reform o. s. v. Jag hemställer till hvar och en, som opartiskt tänkt på saken, om någon den ringaste giltighet kan upptäckas i dylika skäl. Att erforderliga medel ofta saknas till befordrande af de behöfligaste anordningar, under det tillgångarne mången gång medtagas till mindre nyttiga företag, är visst en sanning; och jag lemnar derhän huruvida en sådan hus: hällning med statens medel må anses riktig; men att staten, eller heia folket, icke skulle mäkta bära en börda, hvars hela tyngd nu trycker blott på en del af detta folk — och detta i högsta grad ojemnt — är väl ett påstående, som får anses innebära sin egen vederläggning. Attickenågon vinst skulle komma. det allmänna till godo genom statens mellankomst i enlighet med förrberörda förslag, är ett påstående, som antyder ett mera än lofligt groft förbiseende af verkliga förhållandet. Det kan väl nemligen icke nekas, att en fast, ensamt för ändamålet ordnad anstalt måste på det allmänna, så väl i moraliskt som ekonomiskt hänseende utöfva ett vida mindre