Aftonbladet – 20 november 1862, sida 3

ET TR ARR NAND, rens jakt anställda matroser blifvit inmanade i häkte. : Vid i går med Biman och de öfriga tilltalade fortsatt ransakning kommo ytterligare omständigheter i dagen, som visade att han är skyldig till de ifrågavarande inbrottsstölderna, men Biman fortfar likväl att neka dertill, liksom att han haft några affärer med skepparen. Biman, som haft hvarjehanda lefnadsyrken, varit än hemslagtare, än gått omkring med gitarr och viol samt musicerat vid glada tillfällen, syntes taga saken särdeles lätt, samt hade för hvarje ny bindande omständighet, som mot honom framlades, någon fintlig historia i beredskap. Målet uppsköts till annan dag. Skepparen uppgifves hafva tagit sig sjelf afdaga af förtviflan öfver att han råkat köpa gods, hvars olofliga åtkomst han troligen ej misstänkt. Med anledning af några yttranden, som förekommit uti eniett bihang till Aftonbladet införd Granskning af en nyligen utgifven broselyr om tullverket, bar tuilinspekoren Malmros begärt plats för följande skrift: Till kongl. generaltullstyrelsen. Bihanget till tidningen Aftonbladet för den 24 sistlidne månad innehåller granskning af broschyren om tullverket, hv:!ken granskning uppenbarligen synes vara utgången från generaltullstyrelsens chef. Som uti nämnde granskning kränkande beskyliningar blifvit mot mig framkastade, så har jag, på grund af granskningens officiella egenskap, ansett mig böra direkte hos styrelsen gendrifva hvad mot mig blifvit anfördt, helst jag aldrig förut varit i tillfälle att ingå i någon slags förklaring öfver de sanningslösa insinuationerna. Nämnde granskningt omförmåler, att jag, som den 11 Februari 1833 antogs till kustuppsyningsman i Helsingborgs distrikt, redan den i6 !erpåföljande Mars blifvit uti till disiriktchefen ingifven rapport, anmäld för att hafva föröfvat våld emot en kamrat. Denna rapport grundade sig på en för andra resan stöld straffad persons :ösa berättelse, som saknar allt, både moraliskt och juridiskt vitsord, samt vederlägges af medföljande intyg från min dåvarande närmaste förman, hvilken torde böra tillerkännas större trovärdighet än en vanfrejdad person. Attjag efter nära trettio års förlopp blir tillvitad ett obetydigt slagsmål, uti hvilket jag vid 18 års ålder varit invecklad, visar väl nog mycken personlig. hätskhet mot mig hos granskningens författare. Vidare omförmäles, att jag, som 1836 blifvit anställd såsom kustvakt i Carlshamns tullkammarelistrikt, skulle jemte min kamrat Samuel Kjellman året derpå vid ett beslag från handlanden berg emottagit en förbindelse å 100 rdr bko mot utfästelse å min sida att låta Åberg, såsom godsegare, undkomma och blifva okänd. Denna framställning är i högsta måtto sanningslös. Förhållandet var nemligen det, att min kamrat hade -rhållit angifvelse derom, att bemälde Åberg skulle med olofligen infördt gods fara fram å en uppgifven väg. Angifvelsen misstroddes och änsågs innebära någon list, helst Carlshamns tullkammare förut blifvit narrad att göra Har å en mängd packor, som befunnits innehålla blott agnar, gräs och sten. Då Aberg å uppgifna väsen anträffades med ett lass, hvars innehåll var obekant, så blef han tillfrågad om detsamma samt åtföljd till närmaste gästgifvaregård, emedan undersökning ej fick ega rum å landsvägen. Innan lasset undersöktes, tog min kamrat Åberg honom i enrum för att utforska honom, dervid han erbjöd sig lemna en förbindelse å 100 rdr för att få undkomma. När jag, som under tiden bevakat godset, inkom, blef förbindelsen, som då förevisades mig för bevittnande, sönderrifven, dervid Åberg, som nu märkte, att han råkat i en snara, rusade ut och befallde sin dräng att ögonblickligen köra sin väg det fortaste hästarne iörmådde. Jag kastade mig genast på min häst, satte efter den flyende och upphann honom inom första fjerdedelsmilen. Efter en häftig strid, dervid flera slag mig tilldelades, lyckades jag bebemäktiga mig hästar och åkdon samt omvände dem mot staden. På vägen dit, och sedan min kamrat förenat sig med mig, mötte je kustserseanten löjtnant Smitterlöw, till hvilken jag af:emnade det i beslag tagna godset med anmälan om hvem som var godsegaren. Åberg blef också i Jet slutliga utslaget fälld till ansvar, såsom egare af det förbrutna godset. Att Åberg under rättegången icke sparade på insinuationer mot mig och min kamrat är sannt, dock torde halten af den mot mig gjorda beskyllningen äfven i någon mån kunna bedömmas deraf, att min kamrat Kjellman, som skulle varit den ensamt feiande, erhållit befordran och tjenar qvar. Anledningen till min kort derpå inlemnade afskedsansökan var den, att jag, till följd af ett från borgmästaren Tauson verkstäldt beslag å en pipa vin, som var destinerad till SEE kommendören m. m. baron E. Rosenblad fruktade för att hafva ådragit mig sådant hat och ovilja, att jag ej ansåg mig kunna stanna qvar på orten, och kan alltså orsaken till kustchefen Landergens sanningslösa och allt vitsord saknande rapport till tullstyrelsen om mig lätteligen inses. Slutligen uppräknas de tullbeslag, som jag skulle hafva verkställt, men äfven derutinnan visar sig Granskaren högst otillförlitlig. Han öregitver väl, att utgifterna äro hemtade ifrån advokatfiskalskontoret, men det är föga sannolikt att advokatfiskalen lemnat så förvrängda upplysningar till Granskaren. Jag är nu, i saknad af handlingar, icke i tillfälle att göra ett fullständigt sammandrag af alla mina beslag, men såsom exempel på de oriktiga eller: förvrängda uppgifterna må anföras, att blott det ena beslaget hos Zanoni, som uppgick till 85 rår 29 sk. bko, är upptaget, men deremot det andra beslaset, som efter nuvarande mynträkning uppgick vid försäljning till 1943 rdr 96 öre, alldeles ignoreradt. Godsegaren blef i sistnämnde mål derjemte dömd att böta 805 rdr 83 öre eller sammanräknadt till 2749 rdr 79 öre. Beslaget hos Dahlbom är äfvenledes alldeles utelemnadt. — Det förbrutna godsets värde, sammanräknadt med böterna, uppgick dock till ett belopp af 2177 rdr rmt. Deremot finner jag mig påförd ett beslag hos J. Ersson, som bief ogilladt, men denna anbålining verkställdes icke af mig, utan af en uppsyningsman i min frånvaro. Det anförda må vara nog för att visa hvad trovärdighet Granskaren förtjenar. Jag förundrar mig endast öfver att jag kunnat blifva föremål för så mycken uppmärksamhet och så mycken uppenbar ovilja från den högt uppsatte Granskaren. Stockholm den 3 November 1862. N: M. Malmros, Tullinspektor. Med originalhandlingen lika lydande intygar ex officio. L. Alf. Hedin, t. f. aktuarie hos kongl. generaltullstyrelsen. På begäran af tullinspektoren N. M. Malmros, får jag härmed intyga att han, som år 1833 var som extra kustvakt anställd vidkustbevakningen på Råå under Helsingborgs tullkammare, vid hvilken station jag hade befälet, blef, af extra kustvakten Ajgeldinger angifven att hafva denne öfverfallit; men att, vid det lösliga tullkammarförhör, som i denna sak hölls, Ajgeldinger saknade: all annan. bevisning än den intet sägande berättelse, som en vanfrejdad för stöld straffad